år 1810

År 1810 – Turbulens på Tronen, Fersenska mordet, Fursten av Ponte Corvo

Handel

Exporten utgör detta år 11 360 000 rdr medan importen uppgår till 14 310 000 riksdaler. Totalexporten av s.k. nederlagsvaror uppgick till 5 420 000 rdr. Förhållandet med England var detta år en export på: 920 000 rdr och en import på 6 920 000.

Amiral Saumarez sänds åter till svenska farvatten och placerar en eskader utanför Göteborg, en utanför Hanö och en i de danska sunden i mars.

I mitten på juli ligger en engelsk handelsflottilj på 600 fartyg i Göteborg och går därefter in i Östersjön för att fortsätta till svenska, ryska och preussiska hamnar.

I september ligger 19 engelska örlogsmän och 1124 engelska kofferdifarare i Göteborg. Vissa handelsfartyg med last till Finland och Ryssland tvingas åter och måste lossa sin last i svenska östersjöhamnar och i Göteborg. För att minska risken för kapningar börjar man att transportera godset landvägen från Göteborg till svenska östersjöhamnar.

Den 30 oktober låter Napoleon konfiskera en stor eskader handelsfartyg i Östersjön vilket skapar en kontrovers med Ryssland

Näringsväsende

Ett förslag utarbetas som omfattar ombyggnad av Hjälmarekanal. Kostnaderna budgeteras till 267 237 rdr banco

Landtullen slopas detta år. Landtullen var en skatt som togs ut av lantmän som transporterade och försålde mat till städerna. Exempelvis erlades tull för en tunna sill, till omkr. 3 skilling och två runstycken, för brännvin, en skilling per kanna. Vid sista utarronderingen år 1802 uppgick statens inkomster till 150 000 rdb för landtullen.[1]

I revolutionens spår...

Freden med Frankrike
De svenska förhandlarna general hans Henrik von Essen och Gustav Lagerbielke befann sig i Paris sedan början på oktober 1809. Lagerbielke hade instruktioner att till varje pris försöka rädda importen av nödvändighetsvaror från Storbritannien och undvika alla medgivanden som kunde orsaka direkta fientligheter med engelsmännen. Dessvärre misslyckades de fullständigt. De slutgiltiga villkoren blev sämre än vad som avtalats i Fredrikshamn år 1809, där "kontinentalvaror som blivit nödvändiga för svenskarna" hade undantagits.
Den 6 januari 1810 blev de uppkallade till det franska utrikesministeriet, där ett fredsavtal väntade. Den franske förhandlaren hertig de Cadore hade redan undertecknat för fransk räkning och för de svenske var det bara att skriva på. Villkoren var att:
Sverige skulle införa kontinentalsystemet i hela dess vidd, vilket innebar att Sverige stängde sina hamnar för alla engelska fartyg och alla engelska varor som fraktades av andra nationers fartyg.
Sverige ägde rätt att fritt importera salt
Sverige återfick svenska Pommern och Rügen som var besatta av franska trupper, dock med förbehållet att de som hade fått donationer av Napoleon i dessa områden skulle få behålla dem samt att Frankrike garanterade Sveriges besittningar i Tyskland. Fördraget ratificerades i Paris den 21 januari och i Stockholm den 2 februari 1810.

I januari anländer så den nye kronprinsen; Kristian August till Sverige och adopteras av Carl XIII. Dock anses hans namn ej klinga svenskt i tillräcklig utsträckning utan man låter ändra detta till Karl August

Den 1 maj avslutas Riksdagen som påbörjats ett år tidigare i Stockholm.

Den nye kronprinsen beslutade i sig slutet av maj för att göra en officiell resa ned till landets södra del, för att bland annat bevista truppövningar. Han hade dock redan före avresan drabbats av en sjukdom som yttrade sig i yrsel, illamåenden och magsmärtor. Under en husarövning på Kvidingehed den 28 maj tappar han tillfälligt kontroll över sin häst och faller efter ett tag av den. När hjälp kommer fram har han dött, troligen av ett slaganfall.

Den 15 juni, Sverige tvingas bryta de diplomatiska förbindelserna med Storbritannien och lägga beslag på alla brittiska varor i Svenska Pommern.

Kronprinsens dödsfall startade en spekulationsvåg i riket. Man misstänkte att Karl August hade giftmördats. Vid obduktionen av kroppen, två dagar efter dödsfallet fastställde kronprinsens läkare, i sällskap med tre professorer från Lund, att dödsorsaken varit ett slaganfall. Detta var heller inte otroligt med tanke på prinsens kroppshydda och vacklande hälsa. Men ryktet om giftmordet vann näring för var dag. ”- Det var gustavianerna som låg bakom”. Måltavlor för anklagelserna blev nu den högättade familjen von Fersen, som var några av det gustavianska partiets förnämsta företrädare. Hetsen mot denna familj och främst riksmarskalken Axel von Fersen drog nu igång, både i muntliga uppviglingar och med anslag på husknutarna och attacker i pressen. En av Stockholmstidningarna; ”Nya Posten” fyllde ett nummer med en fabel på vers; ”Rävarna” som i genomskinligt bildspråk skildrade hur en rävinna uppfann ett hemligt medel att tillintetgöra den nyvalde lejonprinsen i djurens rike. I fabeln kunde man sedan läsa hur de uppretade innevånarna i landet lät bränna hela rävfamiljen på bål som hämnd. På kvällen den 19 juni, dagen innan likprocessionens ankomst, spreds lappar i Stockholmsområdet som uppmanade folket att hålla ”rävjakt”. Stämningen bland folket hade alltså piskats upp ordentligt. Som riksmarskalk hade emellertid Axel von Fersen uppgift att deltaga i likprocessionen. Han var dessutom lugn eftersom han var väl medveten om sin egen oskuld…
Därför lät han inga, av flertaliga, varningar få honom att avstå från att göra sin plikt. Dessvärre hade av någon anledning inte myndigheterna, trots tydliga indikationer på kommande oroligheter, fullgjort sin. De paraderande trupperna var utan ammunition och befälen agerade allt för svagt när oroligheterna väl satte igång. Riksmarskalk Axel von Fersen slets ur sin vagn av Stockholmspöbeln och blev massakrerad och ihjältrampad på öppen gata i fullt dagsljus och i närvaro av trupper. Kanske kan man kalla det för en reaktion vars ursprung stod att finna i det hat som Stockholms medelklass kände mot aristokratin . Men att från befälens sida inte bjuda bättre beskydd åt rikets högste tjänare måste ses som ett totalt fiasko för stadens ordningsmakt. Mordet betecknas mycket rättvist också med ”den svenska vanärans botten”.
Överståthållare var den gamle försiktige ”retirerande” generalen Klingspor från Finska kriget. Den här kvällen kom han inte ens upp på hästen. Upploppet fortsatte och kunde inte avslutas förrän militären gått till attack mot massorna och öppnat eld varvid några personer ur pöbelhoparna sköts till döds.

Med anledning av kronprins Karl August frånfälle måste en ny valriksdag utlysas. På grund av oroligheterna i Stockholm förläggs denna till Örebro. Riksdagen öppnar den 30 juli. Mycket snart efter dödsfallet började emellertid arbetet med att utse en ersättare. Den unge pris Gustav, ansågs som omöjlig eftersom man då riskerade att få tillbaka gustavianerna. Valet ansågs då, helt naturligt, vara att utse Karl Augusts bror, hertig Fredrik Kristian av Augustenborg. Denne var förövrigt gift med den danske konungens, Fredrik VI: s, syster. Innan man vågade sända en förfrågan till Hertigen ville man dock ha Napoleons uppfattning i frågan. Man vill nämligen att även han skulle godkänna valet av hertig Fredrik Kristian. Den 19 juni hade Lagerbielke, som nu var regeringens officiella representant i Paris, fått förfrågan från Sverige. Den 24 kom ett svar från kejsaren som blev ett något svävande bifall för hertigen av Augustenborg. Därefter, den 10 juli, avgick ett brev till hertigen att den svenska regeringen i samarbete med Napoleon tänkte föreslå honom som ende kandidat och bad honom därmed enträget att ställa upp i valet.
Det fanns dock en person som var fast besluten att endast en fransk härförare kunde lyfta Sverige ur dess förfall. Denne person var den då 29 årige löjtnanten vid Upplands regemente, Karl Otto Mörner. Han kände, genom sitt adelskap, sig genast mogen att skrida till handling för denna, för riket, så avgörande fråga. Den 31 maj blev han på regementets excersisplats underrättad om kronprinsens död. Dagen därefter var han i Stockholm och lyckades, såsom Hovkansler Wetterstedts blivande svåger, utverka tillstånd att få utgå som regeringskurir till Paris. Den 20 juni avlämnade han sina depescher – regeringsförslaget om Augustenborgaren – och hastade därefter vidare för att försöka att utröna vilken marskalk som kunde vara lämplig kandidat till Sveriges krona. En av hans franska vänner föreslog honom då marskalk Bernadotte, furste av Ponte Corvo. Därefter lyckades han övertala den svenske generalkonsuln, Signeul, i Paris att han måste få träffa denne furste. Detta lyckades och den 25 juni kunde han så beredas tillfälle att träffa fursten för att fråga om han var hågad att bestiga tronen i Sverige.

Till en början var fursten något reserverad men efterhand förklarade han sig till och med beredd att byta religion för att motsvara de svenska förväntningarna. nu lyckades Mörner aven göra generalen friherre Fabian Wrede intresserad av saken och denne gjorde därför ett besök hos fursten och fick dennes positiva svar till tronen, samtidigt som han lätt förstå att Napoleon inte skulle ha något emot Bernadottes val. Nu kunde Mörner i sporrstäck vända hem med ett brev från Wrede där han i positiva ordalag lovordade Bernadotte som kandidat till Sveriges kungakrona. Sveriges verklige förtroendeman i kungafrågan, Lagerbielke, fick inget veta om Mörners tilltag.

Två dagar efter det att regeringen, den 10 juli, avsänt sin förfrågan till Augustenborg kom Mörner tillbaka till Stockholm med en kandidat som var tillfrågad och villig at bestiga tronen och, enligt uppgift, dessutom godkänd av Napoleon. Budet slår ned som en bomb!
Nyheten sprids i huvudstaden och direkt börjar den att vinna anhängare, främst inom militären men även hos vissa inom bondeståndet. Eftersom detta går emot regeringens ursprungliga planer försöker man nu begränsa Mörners rörlighet genom att förbjuda honom att lämna regementet i Uppsala. Dennes ambition var nämligen att själv besöka valriksdagen i Örebro. Men agitationen fortsätter genom brev, budskickningar och flygblad. Mitt i alltihopa kommer Danmarks konung, Fredrik IV och påstår att han är Napoleons riktige kandidat. Bland den svenska allmogen finns dock fortfarande starka gustavianska band och sympatierna för prins Gustav är dominerande. Kungen själv, Karl XIII, har dock beslutat sig för att gå på regeringens och Adlersparres linje, dvs. stöd för Augustenborgaren. Den Svenska opinionen börjar vackla men majoriteten blev småningom övertygad av svagheterna med de konkurrerande alternativen till regeringens; Den danske kungen avstyrktes på konstitutionella, politiska och nationella grunder. Mot Bernadotte anfördes förutom hans främmande religionsuppfattning, hans bristande kännedom om landets seder och bruk och språk. Dessutom skulle hans förbindelser med Napoleon medföra omedelbart krig med Storbritannien.
Ett hemligt utskott hade förberett ärendena inför valet. Alltså hade man redan den 8 augusti övertygelsen om att man nog borde söka ett valresultat som gav resultatet att den svenska tronföljarens namn skulle bli Hertig Fredrik August.

Då utspelar sig följande händelsekedja som totalt vänder opinionen till fördel för den franske fursten; En fransk köpman vid namn J. A. Fournier, f.d. vicekonsul i Göteborg, men nu boende i Frankrike, kommer till Örebrotrakten för att om morgonen den 11 augusti infinna sig hos utrikesstatsminister Engeström. Han uppträder som ombud för fursten av Ponte Corvo och medför som legitimation blott ett miniatyrporträtt av furstens gemål och son, samt ett något svävande rekommendationsbrev av Signeul, den svenske generalkonsuln i Paris. Dessutom en förbindelse från fursten om åtskilliga ekonomiska förmåner, som denne i händelse av ett positivt utfall i valet kunde bereda sitt nya färdenesland. Detta innebar bland annat ett lån på 8 miljoner francs, en likvidering av svenska handelsmäns fordringar hos franska regeringen och ett utbyte av furstens egendomar på olika platser i Europa mot de av Napoleon bortskänkta domänerna i Pommern. Samt slutligen ett löfte av fursten att i möjligaste mån verka till den svenska handelns förmån. Det som övertygade Engeström i Fourniers historia var trots allt att dennes franska pass var utfärdat direkt av utrikesministern och inte polisministern som var vanligt förekommande.
Inför dessa lovande utsikter svänger så den svenska opinionen. Ja till och med den darrige kungen som definitivt bestämt sig för Augustenborgaren vänder - visserligen motvilligt - åsikt.
I det hemliga utskottet hålls därför ny votering vilket ger utslaget 10 – 2 till furstens fördel. Därefter upplästes den kungliga propositionen inför valet och den 21 augusti hölls valet vilket i samtliga stånd, nästan utan debatt, enhälligt utföll till den franske furstens favör.
Entusiasmen visste inga gränser i Örebro, stormande dryckesslag drog fram på ståndsklubbarna i staden, glatt saluterande vår nye tronföljare.

Den 20 oktober landstiger den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte i Hälsingborg. Denne mottogs med ett svagt hurra i den illuminerade staden. På kvällen vidtog andra arrangemang. Prinsen anlände vid 9 - tiden till Ramlösa där en bal var anordnad. Inträdesbiljetterna kostade 12 rdr rgs. Denna bal lär ha besökts av hundratalet personer.

Den Svenskengelska smyghandeln utanför Blekingekusten har retat Bonaparte under en längre tid… Den 24 oktober får Lagerbielke i Paris en bister erinran från fransmännen, att fastlandsspärren mot England måste bli effektivare, helst så att alla kolonialvaror, inte endast brittiska, utestängdes från handeln.

Den 5 november Jean Baptiste Bernadote adopteras av Karl XIII och erhåller namnet Karl Johan.

Den 13 november kommer den franske ministern, Alquier i Stockholm, med ett direkt hot mot Sverige. Ett ultimatum som innebär att vi måste förklara England krig inom fem dagar eller gå i krig med Frankrike. Dessutom lägga beslag på alla engelska fartyg i svenska hamnar, oavsett vilken flagg de för och konfiskera alla engelska produkter och kolonialvaror i landet. Sverige tvingas foga sig efter Napoleons krav och den 17: onde utfärdas krigsförklaringen. Landshövdingen i Göteborg, Greve Axel Rosen, har tidigare underättats om saken. Denne har i sin tur meddelat sig med Amiral Saumarez. De bägge var fullt överens om att kriget borde stanna på papperet. Engelska varor i Göteborg anmäldes dock omedelbart till förtullning och förklarades därmed ha blivit svenska. Den engelska regeringen godkände Saumarez hållning och därmed var faran över från det hållet tillsvidare.

– Antalet innevånare i det egentliga Sverige år 1810 är 2.396.351, detta motsvarar en tillväxt från föregående år med 0,09 %

– Skördeomdömet för 1810 är 4,0 vilket indikerar en god skörd (periodens genomsnitt = 2,6) (medelskörd = 3,0)

– I Stockholm var medeltemperaturen för året 5,2°C (periodens genomsnitt 5,4°C ). Årsnederbörden var 542 mm . (periodens genomsnitt 488 mm .)

nästa

[1] Svensk uppslagsbok nr 16, 1931