Uppåt
år 1800
år 1801
år 1802
år 1803
år 1804
år 1805
år 1806
år 1807
år 1808
år 1809
år 1810
år 1811
år 1812
år 1813
år 1814
år 1815
år 1816
år 1817
år 1818
år 1819
år 1820

År 1806 – Kontinentalsystemet

Näringsväsende 

Detta år gavs privilegium åt Södertälje Kanalbolag. Arbetet med kanalen hade dock varit igång sedan 1803 under ledning av Nordvall efter att ha varit stoppat sedan Gustav III dagar på grund av motstånd mot kanalen från Stockholms stad.

1806 publicerade von Platen sin ”Afhandling om canaler”. Han beräknade att det skulle kosta 834 325 rdb att bygga kanalen som skulle förena Östersjön med Västerhavet.. 1823 gjorde den unge övermechanicusen Gustaf Lagerheim sin första officiella kostnadskalkyl för projektet. Slutsumman blev 7 911 547 rdr, således nästan tiofaldigt högre än von Platens beräkningar. Att sedan den slutliga kostnaden blev ytterligare nästan 2,5 miljoner rdr högre kan knappast Lagerheim lastas för.

Den 3 mars upphörde Ostindiska kompaniets fjärde oktroj. Nytt privilegium utfärdades dock ”till befrämjande av den svenska handelsfarten på Ostindien”. Här var man alltså ännu ej beredd att frige handeln. Dessvärre gjorde bolaget konkurs några år senare.

Utrikeshändelser i korthet

Efter Preussens samarbete med Frankrike fick Gustav IV Adolf sina tvivel på Fredrik Wilhelm besannade. När han i januari drog tillbaka de trupper som ryckt in i Hannover lät han en styrka på 1 800 man stanna kvar i den lilla provinsen Lauenburg, som var en del av Georg III Hannoverska välde. Kungen ville dels förarga Preussarna, dels ge prov på sin egen principfasthet. Han ville också beröva britterna varje möjlighet att slippa ifrån sina förpliktelser mot Sverige. Han hade nämligen ett subsidiebelopp på 75 000 pund att fordra av dem. För att slippa ge upp Svenska Pommern till preussarna efter ett eventuellt krig överväger han dessutom att sälja hela området till Ryssland för 6 eller 7 miljoner rdr.

Den 15 februari går Preussen med på Frankrikes hamn-stängningskrav mot Storbritannien.

Lauenburgaffären börjar bli irriterande för Preussen och även engelsmännen finner staden relativt ointressant ur strategisk synvinkel. Fredrik Wilhelm uppmanar Sverige i en mer hotande ton att dra tillbaka sina styrkor. Engelsmännen låter meddela att de anser hela ockupationen onödig. Gustav IV Adolf drar tillbaka 1500 man av trupperna men vägrar envist att lämna landet och låter en liten styrka på 300 man vara kvar.
Samtidigt meddelar han att varje inträngande av Preussarna på Lauenburgskt område kommer att betraktas som en krigshandling. Efter några veckors meningslöst parlamenterande tröttnar Preussen och låter en större styrka gå in i Lauenburg den 23 april och utmanövrera den Svenska grupperingen. Förlusten för Sverige blir 1 död och åtta sårade. Gustav IV Adolf låter omedelbart lägga embargo på Preussiska skepp i Svenska hamnar och skickar en flotteskader att blockera Preussens Östersjöhamnar.

Det var emellertid andra händelser som i början på maj fick Preussen att försöka närma sig en lösning i Lauenburg. Förbundet gällande Hannover med Fransmännen oroade Fredrik Wilhelm och även England och Ryssland anade oråd…
Därför kom även från båda dessa håll propåer om att Sverige skyndsammast borde dra tillbaka sina trupper från Lauenburg. Napoleons tyska politik väckte missnöje i Preussen och gav de ryssvänliga grupperna ökad kraft att agera. Detta gjorde att man under juli åter slöt sig till Ryssland och inom kort skedde en uppgörelse med svenskarna som upphävde sina kommersiella repressalier mot att preussarna i Lauenburg gav plats åt svenska trupper. Preussen föll efter för Gustav IV Adolf förödmjukande fordran och den 27 augusti inryckte återigen en liten svensk trupp i Lauenburg och tog landet i besittning för kung Georgs räkning.

Gustav IV Adolf återvänder till Sverige i mitten på september, stolt av framgång, och kom därefter att avvakta händelse-utvecklingen från Skånsk mark.

Den 9 oktober förklarar Preussen Frankrike krig. Den 14 oktober står dubbelslaget i Auerstadt och Jena. Det Preussiska motståndet krossas och i hast kapitulerar den ena fästningen efter den andra. Det Preussiska motståndet drar nu bort till Ostpreussen där Fredrik Wilhelm samlar sin sargade armé. Redan i början av november tågar Napoleon in i Berlin. Därifrån utfärdar han den 21 november det berömda ”Berlindekretet” som syftar till en handelsblockad av de engelska öarna [i].

Nu raserades hela maktstrukturen i norra Europa. Det skydd mot kontinentens härjningar som det neutrala men kraftfullt bestyckade Preussen utgjort för Sverige var med ens borta. Faran ryckte nu närmare de Skandinaviska länderna.
I Lauenburg hade en trupp om 1 500 svenskar nu hamnat i bryderier eftersom staden hotade att kringrännas av franska styrkor. Dess befälhavare, överste von Morian, fick order att genast retirera till Pommern. Morian satte av i riktning Lübeck med hela sin trupp, tilltvingade sig tillträde till staden och lyckades uppbringa transportfartyg som hämtats från Travemünde i tillräckligt antal för att sjöledes förflytta 1 000 man ur troppen. De övriga, inklusive von Morian, planerade förflyttning landvägen till Stralsund. Dessvärre hade dom inte varit tillräckligt snabba, utan på stranden till floden Trave blev de upphunna av en överlägsen fransk härstyrka under befäl av en viss marskalk Bernadotte. Fartygen hade ej hunnit mer än halvvägs ut på den grunda floden och hela den på floden varande truppen, 1 000 man, tvingades ge sig till fransk fångenskap. De 500 som flydde landvägen klarade sig dock fram till Stralsund. Det omtalas att Bernadotte, som här för första gången kom i kontakt med svenska soldater, behandlade de svenska officerarna på ett föredömligt sätt.

I november fick Sverige en fredsinvit av Frankrike. Gustav IV Adolf avvisar dock denna föraktfullt. Tvärtom var han fortfarande av den åsikten att britterna skulle bekosta ett eventuellt deltagande i ett framtida krig mot Frankrike. Därför kräver han nu subsidieförstärkning från Storbritannien. Som motprestation erbjuder han sig att sända 25 000 man till Danmarks beskydd!  - Om nu Gustav IV Adolf förfogade över den styrkan kan man ju fråga sig varför han inte skeppade över dem till Pommern istället… Vid mitten av december står nämligen den franske marskalken Mortier med 15 000 man vid gränsen till Svenska Pommern.

Antalet innevånare i det egentliga Sverige år 1806 är 2.428.734 vilket motsvarar en tillväxt från föregående år med 0,28 % 

Skördeomdömet för 1806 är 3,0 vilket indikerar en normal skörd  (periodens genomsnitt = 2,6) (medelskörd = 3,0)

I Stockholm var medeltemperaturen för året 5,5°C (periodens genomsnitt 5,4°C ). Årsnederbörden var 691 mm . (periodens genomsnitt 488 mm .)

nästa

 

[i] Kontinentalsystemet 

Napoleon Bonaparte var Europas starke man under de första 15 åren av det 19:onde århundradet. Han lyckades behärska de flesta Europeiska stater av rang under denna period. Enda undantaget var England. Denna isolerade ö-nation fortsatte att gäcka Napoleon och omintetgjorde hans ambitioner på totalt herravälde i Europa. Så länge den Brittiska handeln bar upp den engelska ekonomin och möjliggjorde britternas totala dominans till havs kunde Napoleon inte nå sina mål. Men den stat man inte kan knäcka med vapenmakt kan man dock ruinera genom handelsblockader och därigenom strypa de för krigföring nödvändiga resurserna. Av denna anledning börjar Frankrike att bygga upp ett blockadsystem med avsikt att blockera engelsk handel, först i relationen med Frankrike men sedan på hela Europa. Detta blockadsystem får namnet Kontinentalsystemet och presenteras i sin helhet i och med Berlindekretet den 21 november 1806.

Systemets syfte var alltså att spärra alla kontinentens hamnar för England så att landet skulle knäckas ekonomiskt och därmed militärt. ”ty att förstöra dess handel är att träffa det i hjärtat och att angripa dess allianser samtidigt som dess kontinentala intriger” såsom det uttrycktes. Napoleon ombeder till exempel sin befälhavare i Nordtyskland, marskalk Mortier, att ”hermetiskt” stänga Elbe, konfiskera alla engelska varor och arrestera t.o.m. engelska och ryska konsulerna i Hamburg.

Englands motåtgärder - Den koloniala mellanhandeln

Medelpunkten i kolonialhandeln utgjorde de västindiska öarna, framförallt i deras egenskap av sockerproducenter. De nordamerikanska staterna försökte frigöra sig från de ekonomiska förbindelserna med England som kolonialtiden skapat och upprätthållit. Genom dessa strävanden hade den s.k. triangelhandeln uppkommit före 1806 vilken normalt innebar att de nordamerikanska staterna gick med spannmål och trävaror till de franska och spanska västindiska öarna och hämtade där kolonialvaror, framför allt kaffe och socker, som de förde till europeiska fastlandet, varefter de återvände huvudsakligen i barlast men delvis också med europeiska industriprodukter. Det överskott av fordringar de amerikanska staterna då fick på det europeiska fastlandet användes för att likvidera landets överskott av av skulder till England för dess textil- och järnvaror.

Engelsmännen sökte motverka denna handel som gynnade de fientliga kolonierna och den förde dessas produkter till de fientliga moderländerna eller gav dem lönande avsättning på neutrala marknader.

Detta ledde till att England våren 1806 blockerade vissa europeiska landområden. Amerikanerna presterade vissa motåtgärder, men i slutet av året kom Napoleons kontinentaldekret vilket fick Engelsmännen att överväga skärpta åtgärder mot främst de neutrala (Nordamerika).

Detta presenterades genom en order in Council den 7 januari 1807. I denna förbjöds helt enkelt handeln mellan fiendehamnar, och även mellan andra hamnar som engelska fartyg på grund av Berlindekretet var avskurna från att anlöpa. Denna förordning fick dock inte någon ytterliggare effekt i och med att den egentligen inte tillförde något nytt utöver det som tidigare förordningar redan stipulerade. Därför utvecklades förordningen och fick nu följande tillägg:

Inga varor får nu föras till Frankrike med mindre de först anlöpte Brittisk hamn. Det föreskrevs också att såväl varor med fientlig destination som varor av fientligt ursprung skulle lossas vid ankomst till den engelska hamnen. Detta innebar att varorna måste anmälas i tullen och en viss importavgift kunde påläggas som vore ägnad att höja priset och bereda bättre avsättning på utländsk marknad för engelska varor. Av påstådd hänsyn till de neutrala förklaras dock att de fortfarande skall få förse sig själva med kolonialvaror för eget bruk och t.o.m. bedriva sådan handel med England eller engelska fiender, som drives direkt med hamnar i engelska eller allierades besittningar. Sammanfattningsvis kan man konstatera att huvudsyftet var att tillåta handel direkt mellan neutrala fartygs hemland och fientliga kolonier, dels handel direkt mellan europeisk engelsk hamn och fientliga hamnar. Andmeningen var dock den ovan nämnda Att varorna skulle omlastas i engelsk hamn och därefter beläggas med en avgift för detta.

Kontinentalsystemets utbredning

Efter Tilsitfördraget hade Napoleon fått Ryssland att lova att ansluta sig till den stora repressaliepolitiken under förutsättning att fredsinviterna mellan Frankrike och England misslyckades. Så blev givetvis fallet. Danmark som ockuperats av England i deras ambition att kontrollera Östersjön och de nordtyska hamnarna, hade, efter att Köpenhamn bombarderats, mäklat fred med England och därefter slutit ett fördrag med Napoleons Frankrike. Även Danmark stödde därmed kontinentalsystemet. Europas övriga stater var mer eller mindre lydriken till Frankrike eller så pass nyligen besegrade att de ej kunde motsätta sig systemets införande.

Det fanns vid 1807 års slut inte mer än en enda stat som öppet vägrade att ingå i Kontinentalsystemet och detta var Sverige. Ryssland förberedde dock, på Napoleons anstiftan, det angrepp som skulle sluta med Finlands förlust och Gustav IV Adolfs avsättning. (Nämligen 1808-1809 års krig som för svenskt vidkommande innebar att Landtvärnet sattes upp vilket mer omnämnts nedan).

Förenta Staterna

Den 22 december 1807 antogs Embargolagen av Förenta Staterna vilken hade karraktären av en ”självblockad” och som innebar att Embargo lades på alla i amerikanska hamnar befintliga fartyg som var avsedda att gå till utrikes orter, med undantag endast för utländska, som fick avgå när de underättats om att lagen antagits. I kombination med ”Non importation act” emot engelska varor, som antagits föregående år, utestängdes även import med utländska fartyg från den enda makt som var i stånd att driva handel på haven. Embargolagen visade sig naturligtvis helt ohållbar och lagen överträddes gång efter annan förhandlades därför bort. Som ett komplement till Embargolagen skapades därför ”Non intercourse act” den 1 mars 1809. Den lag portförbjöd alla fartyg från de krigförande nationerna England och Frankrike och där producerade varor.

De amerikanska fartygen fick alltså rätt att segla på Europa, dock ej på franska eller brittiska hamnar.

Effekten av detta blev naturligtvis en uppblomstring i den amerikanska utrikeshandeln. Främst på mer eller mindre neutrala orter som hansestäderna Altona och i synnerhet Tönning i Holstein liksom sannolikt Göteborg.

Sverige

Sverige stod som nämnts ovan utanför Kontinentalsystemet vilket hade sina orsaker i dels Gustav IV Adolfs högst personliga avsky för allt vad Napoleon representerade men även hans förhoppningar till England som en stark allierad i kampen mot Ryssland. Stora förhoppningar ställdes på England att man därifrån, via högre subsidier än de som utbetalades, skulle bidraga till att Sverige skulle kunna återta Finland under 1809. Dessa förhoppningar kom på skam. Den 13 mars genomförs en statskupp i Stockholm, Gustav IV Adolf avsätts och Karl XIII tar formellt makten i Sverige. Ambitionen är att avsluta alla krigshandlingar och påbörja en konstitutionell omdaning av riket. Den 23 augusti avbryter Ryssarna sin framryckning i norra Sverige i Umeåtrakten. De drar sig tillbaka till Piteå och den 2 augusti är även striderna på denna sista front över. Ett stillestånd ingås på Frostkåge gästgivaregård, 19 km norr om Skellefteå. Villkoren är att ryssarna skall förlägga sig i Piteå och svenskarna i Umeå. Om de pågående fredsförhandlingarna avbryts, skall stilleståndet kunna sägas upp med två veckors varsel. Fredsförhandlingarna avbryts inte och den 17 september undertecknas freden i Fredrikshamn. Detta blev de hårdaste fredsvillkoren i Sveriges historia. mer än en tredjedel av landets areal och mer än en fjärdedel av landets befolkning gick förlorade.

I ekonomiska sammanhang är detta en gigantisk förlust.

Genom freden i Jönköping slöt Sverige fred med Danmark den 10 december 1809. Inga landavträdelser eller kommersiella förbindelser blev nödvändiga i denna uppgörelse. Den 6 januari undertecknas slutligen freden i Paris. På svensk anhållan medges undantag för saltimport vilket beaktas av Fransmännen. Sålunda blir konsekvensen av freden att Sverige måste ansluta sig till Kontinentalsystemet, All import från Storbritannien skall upphöra, Salt får dock importeras fritt. Före årets slut måste dessutom Sverige, på Napoleons befallning, förklara England krig.

Kontinentalsystemets sönderfall

På hösten 1810 ber Napoleon kejsar Alexander att konfiskera en storflottilj av handelsfartyg som under olika neutrala nationaliteters flagg seglar i Östersjön. Denna begäran avböjs av Alexander och på årets sista dag 1810 genomför Alexander sin berömda tullukas genom att belägga varor som inkom till landet landvägen, därigenom många franska varor, med höga prohibitiva tullar. Däremot belades varor som ankom sjöledes med lägre tullsatser. Detta innebar att kejsar Alexander, i Napoleons ögon nu öppnade upp sitt land för Engelsk import. Visserligen var dessa formellt importförbjudna såsom fiendegods betraktade, men i verkligheten kunde de utan svårigheter komma in till landet lastade på fartyg under neutral flagg och då till gynnsammare villkor än de franska.

Genom Rysslands handlande hade den ena väggen i kontinentalsystemet börjat falla sönder. Ryssland visade ett allt större tillmötesgående mot den engelska handeln. Under 1811 försökte Napoleon att resa en ny barriär mot den ryska gränsen genom att försöka spärra Östersjöns sydkust från Preussisk sida. Detta för att förhindra engelska fartyg att nå Östersjöns östra vikar. Sedan tidigare har dock de engelska kofferdifararna haft stödpunkter i den Svenska skärgården. Även den Danska flottan engageras i Östersjön under 1811 och genomför tillsammans med Franska linjeskepp kapningar bland handelsfartygen. I januari 1812 ockuperar Napoleon Svenska Pommern som Sverige fått tillbaka i freden 1810. Detta är en öppen provokation mot Sverige som dock saknar resurser att utmana Napoleon i detta läge. När sedan Napoleon inleder det Ryska fälttåget lossnar banden överallt. Systemet börjar bokstavligen läcka som ett såll. Tullpassage efter tullpassage överträds och smugglingen blommar i full kraft. Napoleons välde krossas under 1813 och man kan säga att kontinentalsystemet formellt upphör vid tronavsägelsen i april 1814.

Marknadskrafterna har besegrat Europas starke man och de politiska strukturer denne byggt upp till skydd för kontinentalsystemet.

Kontinentalsystemet var onekligen en institution som kom att påverka kapital rörelserna och varuströmmarna under den aktuella perioden. Det skapade möjligheter för vissa affärsmän och kommersiella jordägare i Sverige och öppnade upp nya marknader för vårt bergsbruk.[1]

 

 

 

Hernbloms Bokförlag, Kyrkvägen 3, S-643 60  Julita, tel: +46 150 913 77, mobile +46 708 213 777