Uppåt
år 1800
år 1801
år 1802
år 1803
år 1804
år 1805
år 1806
år 1807
år 1808
år 1809
år 1810
år 1811
år 1812
år 1813
år 1814
år 1815
år 1816
år 1817
år 1818
år 1819
år 1820

År 1815 –  Finanskris & protektionism

Riksdagen 1815

Riksdagen sammankallades till förhandlingar den 27 februari och dess arbete kom inte att avslutas förrän i augusti. Under denna riksdag ställdes en rad av nationens intressen mot varandra; jordbrukets mot handelns, spannmålsköpare mot spannmålsproducenter och näringsskydd mot frihandel. Det framstod med tydlighet att den hittills förda penningpolitiken hade gynnat handelns företrädare. Därför följde en rad förslag för de inhemska näringarna.

Dessa förslag utgick från en utredning av Salaprosten Fredrik Bogislaus von Schwerin, som var ledare för ett särskilt utskott, tillsatt för att utreda ”Orsakerna till förlägenheten inom den allmänna rörelsen” (dvs. tillståndet i näringslivet), och dessutom föreslå åtgärder för dess avhjälpande samt i sistnämnda hänseendet särskilt ta under omprövning behövligheten av en inskränkning i konsumtionen av utländska varor samt hämmandet av rådande yppighet. Man krävde att åtgärder vidtogs för att höja den inhemska produktionen och för motverkande av import. Med hänsyn till jordbruket, modernäringen, föreslogs en utveckling av Spannmålsmagasinen till underlättandet av spannmålshandeln inom riket och man lät tillställda 1 000 000 rdr från Rikets ständers bank som skulle disponeras av Allmänna magasinsinrättningen till uppköp av spannmål i orter med sämre avsättningsmöjligheter.
Man önskade införa en glidande tullskala som skulle anpassas till växelkursen och i vissa fall införselförbud för utländskt spannmål.

Importförbud skulle även upprättas för brännvin. Redan den 23 januari hade en kungörelse utfärdats om förbud mot införsel av rom och manufakturerade bomullsvaror. Dessutom en förhöjning av tullen på kaffe. Den 10 juli kom en kungörelse angående kontroll mot missbruk i avseende på förtullad rom och senare under året en uppmaning till de ståndspersoner som köpt in ”Ruhm” att uppgiva vilka kvantiteter som handeln avsåg.

Inrikes brännvinsförbud fick dock endast förläggas i utomordentliga fall eftersom den fria brännvinsbränningen innebar att man kunde tillgodogöra sig underhaltig säd, och som man så vackert formulerade det:
”Ingen inskränkning hvarken till qvantitet eller tid föreskrivas i avseende å brännvinsbränningen, alldenstund denna handtering eger ett så alldeles afgjort bifall för sin nytta och nödvändighet till lantbrukets trefnad och förkofran, att något tvifvelsmål derom ej kunde ega rum, och dessutom sjelfva brännvinet vore en i alla afseenden så riksgagnelig vara ”.

Genom att utvidga Diskonternas lånerörelse ville man frigöra mer kapital till landets producenter. Man lät utfärda  bestämmelser och villkor för bancolåns beviljande till understöd för nyttiga uppodlingar i landsorterna. Ingen sedelindragning verkställdes, vilket hade inneburit sämre tillgång på pengar och samtidigt en minskad efterfrågan.

Trots det prekära ekonomiska läget valde man alltså en expansiv ekonomisk politik. Riksgäldskontorets kreditiv på Riksens ständers bank utökades från 1 till 2 miljoner rdr Många äldre kreditiv utökades och nya beviljades. Främst för understöd i kommande missväxtår. Enskilda aktieägares engagemang i Riksdiskonten upphörde dock från och med slutet av dess oktrojtid i juli 1816 och utlåningen fick därefter bedrivas endast för bankens räkning under namnet ”Riksens ständers banko-diskontverk” vars fond bestämdes till 6 000 000 rdr.

Vidare uppmuntrades till inhemsk produktion av inhemska råmaterial, såsom hampa, lin, ull o dylikt. Importförbud eller väsentliga tullförhöjningar infördes mot utländska industriprodukter som kunde tillverkas inom landet. Rikets egen sjöfart skulle stärkas m.m.

Trots stora stridigheter fattades beslut att fortsätta utbyggnaden av Göta Kanal. Det avgörande beslutet stärktes av kronprinsens uttalade intresse för saken. Ett problem i samanhanget var naturligtvis pengar. Den inrättade Canal Diskonten befarades dra in sina utestående lån eftersom den saknade medel för vidare verksamhet. Detta skulle innebära att penningbristen i landet stegrades vilket ytterliggare skulle hämma näringarnas utveckling. Därför bestämdes att höja kanaldiskontens lånekreditiv i banken från 800 000 rdr till dubbla summan och dessutom giva kanalbolaget ett årligt anslag på 300 000 rdr i 6 års tid.

Riksdagen avslutades den 9 augusti och hade då varat över fem månader.

 

Näringsväsende

För att stimulera pappersproduktionen utfärdades redan i januari en kungörelse om fri utförsel av inom riket tillverkat papper.

I England växer behovet av virke enormt efter kriget. Engelsmännen kräver import på egna kölar… För att stimulera exporten av trävaror utfärdas en kungörelse angående tills vidare upphävande av förbudet mot svenska trävarors utförande med främmande fartyg. Dock kommer trafiken med utländska fartyg att avgiftsbeläggas. Fler lättnader kommer den 31 augusti då en ny kungörelse beviljade tillåtelse för utländska fartyg, att mot helfrihets åtnjutande, utföra plankor och bjälkar.

Under året kunde ånyo bördiga sädesängar skönjas hos de svenska lantmännen, varför en kungörelse utfärdades den 25 juli om en tillåten allmän spannmåls utförsel, för att stävja överkonsumtion av spannmål utfärdades en kungörelse i december om tull för inkommande utländsk spannmål.

Till förbättrande av garverinäringen och produktionen av bottenläder utfärdades en kungörelse angående ekbarksinsamlingen för garveriernas behov.

Ett förslag till ombyggnad av Hjälmare kanal utarbetas, detta beräknas till kunna genomföras till en kostnad av 294 000 rdr banco.

Den 31 augusti tilläts, på ständernas begäran, fri viktualiehandel[1]. Detta innebar att alla på landet bosatta som hade lagligt skydd och försvar, dvs. var mantalsförda sockenmedborgare, samt även städernas handlande, berättigades att både i städer och på landet försälja kreatur, viktualievaror och andra lantmannaprodukter.

 

Finanser

Den finansiella krisen fortgick under 1815. Ja den förvärrades till och med i och med att den nu även nådde de tidigare luckurativa handelshusen. I november stoppade sålunda 17 handelshus i Stockholm med en sammanlagd skuld av omkring hela 9.000.000 rdr riksgäldssedlar. En samtidigt pågående handelskris i England bidrog. Liknande tendenser fanns även i Göteborg och de statsunderstödda diskonterna i Malmö och Göteborg blev överhopade av sedelinnehavare som ville lösa in sina sedlar. Pengarna fanns inte att uppbringa lokalt och de två diskonterna stod på randen av en katastrof. Då grep regeringen in med raskhet och utanordnade ett lån av statsmedel till de bägge diskonterna. Göteborg diskont fick 300 000 rdb och Malmö hela 500 000 rdb. Det blev dock, som det snart skulle visa sig bara en ”galgenfrist” på ett par år.

Varför tappade helt plötsligt 17 Handelshus ”luften” i dessa tider? Många bergsmän hade ingått förlagsavtal med handelshusen. Ett flertal av dessa hade kommit på obestånd på grund av de svåra tiderna 1812 0ch 1813 och kunde rimligtvis därför inte fullgöra sina förlagsåtaganden. I brist på exportvaror från järnbruken hade man säkert sökt sig till den lönsamma importen men kontinentalsystemet kollapsade 1814 och en stor del av den luckurativa handeln lämnade därefter landet. Den spekulationen i transithandeln som uppstått under kriget och som bland annat förklarade den gigantiska importökningen lämnade nu många handelshus med överfulla och delvis obetalda lager. För betalningen av importen krävdes utländska växlar vars kurs stegrats år från år ända sedan 1808. På grund av den höga växelkursen kom även  marknadspriserna inom landet att stegras vilket till en början delvis kompenserades med en ökad utlåning. Nu saknades emellertid reda pengar att betala den ökade konsumtionen med, dessutom hade efterfrågan från utlandet klingat av helt efter freden. De enda cirkulerande betalningsmedlen var diskonternas kreditsedlar som visade sig hart när omöjliga att lösa in. Riksgäldssedlarna var näst intill värdelösa och i detta läge började de utländska växlarna förfalla till betalning och likvida medel saknades hos handelshusen. Handelsmännens imperier föll som korthus på skeppsbron, ett efter ett.

Nationalräkenskaperna visade att statsinkomsterna uppgick till 5 587 817 rdr. Statsutgifterna under detta år motsvarade 4 824 769 rdr och 41 skilling. Både statsinkomster och utgifter ökade från föregående år men det bör noteras att den kraftiga inflationen gjorde att de reella värdena inte förändrades lika mycket som de nominella. Trots de reducerade tullsatserna på järnexporten hade emellertid tullintäkterna ökat från år1812 med 15,56 %. Detta skall då jämföras med att de ordinarie inkomsternas ökning endast var 12,4 %. Detta tyder på att utrikeshandelns börjar få ökad betydelse.
Brännvinsbränningsavgiften motsvarade 1815 ca 7,8 % av Statsverkets inkomster.
Däremot minskade intäkterna från ”Allmänna bevillningen”, dvs. skatteintäkterna, med 300 000 jämfört med 1812. Detta får ses som ett utfall av de ansträngda ekonomiska läget ute i landet.


Antalet innevånare i det egentliga Sverige år 1815 är 2.465.066 personer, vilket är en ökning från föregående år med 1,10 procentenheter. Vi har nu hämtat in befolkningsminskningen från 1807.

Skördeomdömet för 1815 är 4,0 vilket indikerar en god skörd  (medelskörd = 3,0)

I Stockholm var medeltemperaturen för året 5,9°C vilket är en av periodens högre siffror. Årsnederbörden var riklig med hela 517 m .m.

nästa


[1] Viktualier -  till livets nödtorft hörande livsmedel, matvaror.

 

 

Hernbloms Bokförlag, Kyrkvägen 3, S-643 60  Julita, tel: +46 150 913 77, mobile +46 708 213 777