År 1809 – Tragedi & sorti… Nära 20 000 svenskar döda av sår och sjukdomar. Militärkupp & Revolution

Kriget

Sverige hade nu förlorat Finland till Ryssland. Man frågar sig om det hade varit möjligt att bibehålla landet i svensk förvaltning efter vad som hände i Tilsit… Troligen inte. 

Allt var avhängigt den Ryska expansionslustan och de utrikespolitiska förhållanden som rådde när överenskommelsen ingicks den 7 och 9/7 1807 och Danmarks inträde i kriget mot oss. Dock torde man utan vidare kunna konstatera att det sätt som vi förlorade Finland på inte bevärdigade oss att behålla det. 
Den tafatta hjälp som svenskarna erbjöd finnarna står definitivt inte i proportion till de investeringar som vi hade lagt ned där i form av kapital och utveckling. Uppenbarligen fördes kriget från svensk sida mer som en demonstration av vår närvaro än med en fast och beslutsam vilja att till varje pris behålla Finland.

Kriget och händelserna som föregått kriget visar på Gustav IV Adolf totala avsaknad av realpolitiska strategier. Självklart hade det varit mer taktisk med en måttfullare hållning mot Napoleon och en fortsatt öppenhet mot Storbritannien. I ett ytterligt spänt utrikespolitiskt läge kunde man ha önskat att kungen hade varit mer benägen att försiktigt förhandla med bägge parter, väl medveten om sin egen kommersiella och strategiska betydelse. Finland var en resurs som på ett mycket vitalt sätt kunde ha bidragit till att den svenska nationen vuxit sig starkare. 

Förlusten av Finland var för Sverige en formlig katastrof eftersom näringslivet därstädes under flera årtionden hade utvecklats positivt. För storskiften i Finland anslogs årligen 6 000 rdr och för att förbättra transportkapaciteten och farbarheten i sjösystemen hade stora summor investerats i strömrensningar. Det nybildade Finländska hushållningssällskapet i Åbo hade varit en drivande faktor inom all agrarutveckling inom landet. Som exempel kan jag nämna att under de 20 åren mellan 1777 och 1797 hade skapats 2 000 helt nya mantal med en årlig grundränta på 18 042 riksdaler. Dessutom hade stora summor investerats i förvaltning och förkovran av tillgångarna. Som exempel kan nämnas att av 1808 års inkomster till statsverket på totalt 3 344 000 rdb beräknades uppbörden från Finland uppgå till omkring 616 000 rdb, medan utgifterna stannade vid 382 000 rdb.  Alltså genererades ett överskott från Finland motsvarande 234 000 rdb. Beloppet måste nu täckas från annat håll vilket med tanke på det bekymmersamma läget för de svenska finanserna var särdeles olyckligt.

Till den 20 maj 1809 hade kriget bidragit till att riket bar en sammanlagd skuld på 13 378 000 rdb. Redan den 7 januari 1809 hade Gustav IV Adolf som en sista desperat åtgärd, utfärdat en förordning om att en ny krigsgärd motsvarande 5 gånger det belopp som normalt togs ut av varje svensk beskattningsbar medborgare skulle inkrävas för att kunna fortsätta att bedriva kriget under 1809. Detta ofantliga belopp skulle utbetalas av ”di svenske” uti trenne terminer, nämligen med 3/10 under loppet av mars, 4/10 i maj och resten i juli 1809. 

Kungens rådgivare försökte förgäves att påpeka att detta belopp inte skulle kunna avkrävas av medborgarna… Pengarna fanns helt enkelt inte att uppbringa inom landets gränser.
Emellertid hade nu stora delar av det svenska folket, och framförallt dess ledare, tappat förtroendet för sin konung.
Först det misslyckade försöket med lantvärnet som hade lämnats åt sitt öde i den Åländska skärgården, dåligt utrustade eller döende på fältlasaretten. Sedan förlusten av Finland och nu till sist begäran om den orimliga krigsgärden för att fortsätta med ett utsiktslöst krigande mot övermäktiga fiender. Den dygdighet och sparsamhet som kungen tidigare uppvisat och som fått honom att vinna underståtarnas förtroende förmådde ej längre att bibehålla hans förtroende hos folket. Dessutom betvivlade man numera starkt hans psykiska hälsa.

Gustav IV Adolf var dock fast besluten om att fortsätta striden för Finland, och befallde därmed att pengarna till varje pris skulle drivas in. Men av denna krigsgärd blev intet.

Ty när den skulle inkrävas hade Gustav IV Adolf slutat att regera. Han blev avsatt i en militärkupp den 13 mars och den 14 mars togs riksföreståndarskapet över av konungens farbroder Hertig Karl.

Handel

Exporten utgjorde detta år 9 400 000 rdr medan importen uppgick till 11 130 000 rdr. Förhållandet med England var detta år en export på: 3 030 000 rdr och en import på 7 160 000.

I mars lät Amerika komplettera sin embargolag med en ”Non intercourse act” vilket innebar att det åter var möjligt för amerikanska fartyg att bedriva handel med Europeiska nationer som inte kontrollerades av England eller Frankrike. En effekt av detta blev att den amerikanska handeln började blomstra även i Göteborg.

I april seglade den Engelske amiralen Saumarez in i Östersjön för att skydda engelska handelsintressen. Den brittiska handeln flyttar över till Göteborg, magasin och nederlag uppförs på Fotö, mitt för inloppet i hamnen, transiteringen av socker nästan tredubblas, 
kaffe re-exporten liksom sjöfarten mer än fördubblas

Näringsväsende 

1809 års skörd gav ett positivare utfall. Detta år etablerade även Samuel Owen ett eget gjuteri å myntverkets tomt på Kungsholmen.

Detta år fattades beslut om att bygga Göta Kanal, och för ändamålet beslutades att inrätta en landsortsbank, den s.k. Göta Kanal Diskonten, med ett av Riksens ständers bank förstärkt direktiv om ca 800 000 rdb. Totalkostnaden för Kanalbygget beräknades till blott 
1 600 000 rdb.

Finanser

Ett av revolutionens främsta skäl var att förändra den svenska politiken och genomföra en konstitutionell förändring. Redan tidigt förbereddes ständernas sammankallande. Den 1 maj öppnade så äntligen den första riksdagen i Sverige på 9 år. Huvudfrågan var naturligtvis den nya regeringsformen, men en annan ”brännande” fråga var hur landets finanser skulle kunna förbättras…

Riksgäldskontorets utländska skuld uppgick till 9 887 981 rdb och den inländska skulden låg på 192 708 rdb, alltså inalles
10 080 689 rdb. Från kriget härrörde en skuld på 10 047 629 rdb. Dessutom fanns en skuld på 7 000 000 rdb som utlånats av Riksens Ständers Bank samt en äldre skuld till statsverket på
810 266 rdb. Den totala sammanräknade skuldbördan uppgick således till 27 938 585 rdb. Ett belopp om hela 5 758 401 rdb, kunde skrivas av på en gång. Detta belopp bestod av ersättningar till riksgäldskontoren, magasinsdirektionen och finska passevoldskassan[1] samt återstoden av Wismarkska pantskillingen. Ett skuld på 2 245 903 rdb skulle enl. plan likvideras 1810 på tre terminer under juni, september och december. Övriga leverantörers fordran, uppgående till 1 971 040 rdb skulle gottgöras med statsobligationer på 5 % ränta och åtta terminers löptid, så att de var inlösta till 1812. Den fordran som Riksens ständers Bank hade enligt ovan, skulle gottgöras med 720 000 rdr årligen av inbetalda tullmedel. För att täcka statens utgifter åtog sig ständerna en årlig bevillning om 2 500 000 rdb. Av 1808 års krigsgärd och diverse fonder återstod 1 378 000 rdb.
Sammanfattningsvis kom detta att medföra ytterliggare belastningar på det hårt tyngda folket under de närmaste åren.

En emission av Riksgäldssedlar motsvarande 6 000 000 rgs genomfördes.

I revolutionens spår[i]

Som nämnts ovan sammankallades den första svenska riksdagen på 9 år den 1 maj 1809.

Det subsidieavtal som Sverige hade med England sades upp med omedelbar giltighet eftersom engelsmännen inte ansåg sig ha några skyldigheter gentemot en revolutionsministär.

Den 6 juni utropades Carl XIII till konung i Sverige. Några dagar senare organiserades det svenska stadsrådet i enlighet med den just antagna regeringsformen. De gustavianska elementen var då borta ur regeringen.
De som försvann var främst: kanslipresidenten: Ehrenheim, hovkanslern: Zibet, riksmarskalken: von Fersen, överståthållaren: af Ugglas, von Stedingk och Klingspor. 
De som tillkom i det s.k. Adlersparre-partiet var i främsta rummet: Lars von Engeström som blev utrikesstatsminister och därmed ersatte Ehrenheim. Trolle-Wachtmeister som tidigare var riksdrots titulerades hädanefter justitiestatsminister, Gustaf af Wettersted blev ny hovkansler.
Hans Henrik von Essen, Gustaf Lagerbielke, Mathias Rosenblad, Gudmund Jöran Adlerbeth, Baltzar B. von Platen och Georg Adlersparre. De sex sistnämnda blev statsråd.

Den 15 juli valde riksdagen på Adlersparre-partiets beivrande, och trots gustavianernas protester, de norska truppernas befälhavare, prins Kristian August av Augustenborg[i], till svensk tronföljare. Motivet ansågs vara dels prinsens vana vid nordiska förhållanden, dels att försöka vinna väg vid ett eventuellt övertagande av Norge.

Ett vapenstillestånd ingicks på Frostkåge gästgivaregård, 19 km norr om Skellefteå, den 2 augusti. Villkoren var att ryssarna skulle förlägga sig i Piteå och svenskarna i Umeå. Om de pågående fredsförhandlingarna avbröts, skulle stilleståndet kunna sägas upp med två veckors varsel.

Den 14 augusti påbörjades fredsförhandlingarna mellan Ryssland och Sverige i Köpenhamn. Sverige företräddes av Curt von Stedingk, den förre ambassadören i St. Petersburg och överste A. F. Skjöldebrand, som närmast satt med som ombud för Adlersparre-partiet. Stedingks instruktion var i första hand att motverka fullständig hamnstängning och att få ett medgivande för import av salt och kolonialvaror. I gränsfrågan skulle Kemiälv vara det yttersta budet. Primärt skulle Åland få förbli svenskt och i andra hand demilitariserat. Det hör till saken att den svenska fredsivern under förhandlingarnas gång ökade, då det kom till kännedom att den tilltänkte svenske tronföljaren, Kristian August, klart deklarerat att han inte tänkte tillträda i Sverige förrän fred slutits mellan de båda Skandinaviska staterna. Man hade efterhand antagit en mer pessimistisk inställning till det möjliga förhandlingsresultatet, därför ändrades instruktionen till Stedingk den 31 augusti med innebörden att Åland i princip gavs förlorat. Kemiälvsgränsen borde om möjligt räddas men i nödfall skulle Kalixgränsen godkännas. Huvudvikten lades vid de kommersiella frågorna.
Även ryssarna längtade efter fred och den ryske förhandlaren Rumjantsev rådde därför tsaren att acceptera Kemigränsen. Ty mellan Lemi och Kalix älvar fanns bara några ”lapska kojor samt några ganska betydelselösa järngruvor”. Tsaren följde råden men ville hellre, med tanke på Norge, att gränsen skulle ligga längs Torneälv istället för Kemiälv. Beträffande ålandsfrågorna  blev de svenska önskemålen helt bortsopade. Ryssarna kunde ju inte ta kofferten (Finland) och samtidigt göra sig av med nycklarna (Åland), och vad gällde frågan om en eventuell demilitarisering ställde man sig helt kallsinnig. I hamnstängningsfrågan gick det emellertid bättre. Man kom överens om att Sverige skulle tillträda kontinentalsystemet med de jämkningar som kunde erhållas vid fredssluten med Danmark och Frankrike, och med rätt att tills vidare fritt importera salt och kolonialvaror.
Sådan blev freden i Fredrikshamn den 17 september 1809. Den hårdaste i Sveriges historia. Mer än en tredjedel av landets areal och mer än en fjärdedel av dess befolkning gick förlorade. Dessutom tvingades Sverige in i Kontinentalsystemet.

Den 10 december 1809 träffades i Jönköping en fred med Danmark. Sverige företräddes av Carl Gustaf Adlerberg, svensk envoyé i London och ansedd som en av de främsta dåtida svenska legationscheferna. Inga landavträdelser blev nödvändiga, ej heller några kommersiella förpliktelser. Danskarna krävde endast att Sverige skulle hålla alla engelska krigsfartyg och kapare borta från de danska kusterna. Det sistnämnda önskemålet ville Sverige hålla hemligt och att det skulle formuleras som ett tillägg med lydelsen: ”så gott sig göra låter”, vilket heller inte från brittisk sida orsakade några protester.

Så slutade 1809 för Sverige… I ett stålbad som nationen dittills aldrig upplevt. Den gustavianska epoken hade kommit till vägs ände i och med att Gustav IV Adolf hade kastats ur sadeln av de revolutionära krafter vars väsen hans legitimistiska ande hade hatat och fruktat mer än något annat.

–        Antalet innevånare i det egentliga Sverige år 1809 är 2.394.101 vilket motsvarar en minskning från föregående år med 1,38 % 

–        Skördeomdömet för 1809 är 4,0 vilket indikerar en god skörd  (periodens genomsnitt = 2,6) (medelskörd = 3,0)

–        I Stockholm var medeltemperaturen för året 4,8°C (periodens genomsnitt 5,4°C ). Årsnederbörden var 489 mm . (periodens genomsnitt 488 mm .)

nästa

Hernbloms Bokförlag, Kyrkvägen 3, S-643 60  Julita, tel: +46 150 913 77, mobile +46 708 213 777