|
År
1813 – Kontinentalsystemets glada dagar. Den kommersiella revolutionen
har börjat…
Handel
Tidigare hade Sveriges handel och sjöfart
på grund av kontinentalsystemet varit inskränkt till Östersjön. Därav
den matta handeln för år 1811. Volymerna ökade något under 1812 men
kapningar utgjorde alltjämt stora problem för sjöfarten. Dessvärre
led handeln och näringarna av ett inre tvång också eftersom
protektionismen i den merkantilistiska anda som rådde i landet medvetet
gynnade speciella näringar genom att belägga importen med
skyddstullar. Dessutom ville man förhindra eller försvåra export av
viss produktion inom landet. Efter freden med England skedde en
gigantisk importökning och tillika ökning av transithandeln…
Exporten utgjorde detta år 17 560 000
rdr medan importen uppgick till 29 260 000 rdr. I dessa
siffror ligger emellertid en mycket stor andel s.k. transiteringsgods.
Genom en författning av den 5 maj beviljades nederlagsfrihet för Göteborg
och Carlshamn för tillåtna eller förbjudna varor med in- eller utländska
fartyg. I Stockholm beviljades nederlagsfrihet för s.k. Östersjövaror
och i Strömstad för norska och danska varor. Den 24 november medgavs
nederlagsrätt, enligt samma villkor som Göteborg och Carlshamn, för
Landskrona.
Till följd av kontinentalsystemet hade
Sverige blivit en nederlagsplats för en stor del av den engelska
handeln på norra kontinenten. Allt vad Ryssland, Danmark och en stor
del av Tyskland behövde av kolonial- och engelska manufakturvaror
upplades i nederlag i Sverige och fördes ofta till lands genom landet
till någon utskeppningshamn på ostkusten. Under dessa år med
kontinentalsystemet kom det svenska samhället att i allt större utsträckning
skörda frukterna av vad en mer utbredd internationell handel kunde
innebära. Transittrafiken skapade stora handelsvinster i form av
provisioner, frakter och forlöner och allmänhetens
konsumtionspreferenser kom att förändras tackvare att gods och varor
även skeppades ut och såldes på den svenska marknaden. Göteborg hade
väl i första hand varit den stad som skördat fördelarna av den här
gynnsamma handelsställningen men den spred sig även till flera delar
av riket. Den 5 maj utfärdades en speciell förordning om hur arbetet
vid de svenska nederlagen borde bedrivas. Man försökte överhuvudtaget
få grepp om den uppdrivna handeln vid de olika nederlagshamnarna i
landet genom diverse påbud.
Den 24 augusti kom en kungörelse om föreskrifter
vid besiktning och värdering av handelsfartyg, som befraktas för
kronans räkning.
I september kom en kungörelse angående chartering av certepartier[1]
som skeppas med främmande fartyg på utrikes orter. Man strävade
efter att försöka dämpa den konsumtionsglädje som uppstod i landet på
grund av allehanda ”förbjudna” varor. Bland annat utfärdades förordningar
mot fylleri och dryckenskap samt inskränkningar i rätten at sälja
rom, eller såkallad toddy.
Näringsväsende
Även detta år får vi en svag skörd.
Tullarna för utländsk spannmål ligger kvar på de låga nivåerna.
Dock börjar priserna på spannmål att falla vilket tyder på att
skördarna ger ett något bättre utfall än tidigare.
Förbudet mot export av risgryn, segelduk och hampa upphävs. Däremot
höjs tullsatserna på utländsk stenkol vilket vi får ta som ett
tecken på en strävan att skydda landets egen stenkolsproduktion i
Höganäs som höll på att byggas upp. Utförseltullar införs på
bjälkar och balkar av fur och gran. Det finns en strävan att reglera
hantverkargesällernas rörlighet och framförallt förhindra att dessa
utför ”svarta” arbeten. Därför utfärdas en kungörelse
”angående gesällers skyldighet, att vara skattskrivna och med
behörigt pass försedda, innan de äga rättighet att förändra
vistelseort, eller till godo njuta skråförfattningarna”.
Finanser
På grund av kontinentalsystemets
snedvridning av handelsströmmarna uppstod betydliga ökningar av
landets tullinkomster. Beräkningar har gett vid handen att ökningen
under tiden 1812 – 1815 blev hela 1 819 230 rdr utöver vad som
budgeterats. Detta är en mycket stor summa och som jämförelse kan vi
konstatera att den översteg statsverkets inkomster under 1815 med
ungefär 132 000 rdr. Detta förhållande i samband med det ovannämnda
gjorde att effekterna av kontinentalsystemet blev mycket gynnsamma för
de svenska finanserna och för den svenska handeln så länge kriget
höll på.
Utrikeshändelser i korthet
Den 3 mars träffade England och Sverige
en överenskommelse om en off – och defensivallians, där England förband
sig att bistå Sveriges förening med Norge. Dessutom beviljade man
1 000 000 pund
sterling i subsidier samt avträdde ön Guadeloupe till svenske konungen
och hans efterträdare enligt successionsordningen. Sverige förband sig
som motprestation att ställa upp med 30 000 man på kontinenten
"mot de gemensamme fienderna"
Den 23 april slöts ännu en off- och
defensivallians. Denna gång med Preussen, varvid Preussen garanterade
Sverige besittningen av Norge och utfäste sig att ställa en armékår
under kronprinsen Karl Johans befäl för en diversion i norra Tyskland.
Rustningarna startade i Sverige och
inemot 50 000 man sattes på stridsfot i landet. Av dessa skulle omkring
30 000 man utgöra kronprinsens trupper på kontinenten. 14 000
skulle utgöra en observations kår på gränsen mot Norge och Danmark
och 3 000 förlades i Skåne. Redan i slutet på mars började svensk
trupp skeppas över till Pommern.
Den första drabbningen mellan de
allierade styrkorna och fransmännen stod i Lützen den 2 maj och
slutade med de senares seger. Även vid Bautzen, den 20 och 21 maj, vann
de franska trupperna en seger och några dagar senare begär de ryska
och preussiska monarkerna ett vapenstillestånd. Vapenstilleståndet
varade till den 10 augusti.
Den 9 juli sammanträdde de allierade i
Traschenberg i Schlesien. Kärnan i mötets beslut var att de allierade
skall sätta upp tre arméer på kontinenten för att krossa Napoleon.
Den första armén, huvudarmén, skulle utgångsgrupperas i Böhmen och
bestå av 240 000 man, främst österrikare, ryssar och preussare. Chef
för första armén blev den österrikiske fältmarskalken Karl Philip
von Schwartzenberg. Den andra armén grupperades i Schlesien och bestod
av 90 000 man, främst preussare och ryssar. Den preussiske fältmarskalken
Gebhard von Blücher utsågs till chef. Karl Johan blev chef för den
tredje armén, den s.k. Nordarmén. Denna styrka kom att uppgå till 155
000 man, bestående av främst svenska, hanseatiska, preussiska och
ryska trupper. Nordarmén kunde bilda en fältstyrka om ca 70 000 man,
övriga behövdes för observation av franska positioner och försvar av
de få fästningar som man disponerade i norra Tyskland. General Karl
Johan Adlercreutz blev stabschef för Nordarmén.
I Traschenberg beslutade man också att
under det rådande stilleståndet ta upp förhandlingar med Napoleon.
Dessa strandade den 10 augusti och kriget startade på nytt. I fälttågets
inledning samlade Karl Johan sina styrkor vid Berlin, han trodde, helt
korrekt, att Napoleons styrkor skulle marschera mot denna stad.
Den 23 augusti mötte Nordarmén en
fransk armé om 70 000 man vid Gross Beeren, ett par mil söder om
Berlin. De preussiska elementen i Nordarmén bar här huvuddelen av
stridsbördan och tillgodoräknade sig därför också äran av segern.
Från svensk sida ville man gärna se Karl Johans ledning av striden som
avgörande för slaget. Men endast det svenska artilleriet tog aktiv del
i slaget och gjorde detta på ett hedrande sätt. Den svenske
artillerichefen, överste Carl von Cardell, hade utvecklat det svenska
ridande artilleriet till ett mycket verksamt vapen och ledde det
personligen med stor tapperhet och aggressivitet.
Den 26 augusti led de allierades huvudarmé
ett nederlag vid Dresden i södra Tyskland, samtidigt som fransmännen förnyade
sin framryckning mot Berlin. Den 6 september mötte Karl Johans armé
nya franska styrkor vid Jüterbock. Fransmännen stod under befäl av
den beryktade marskalken Ney. Striden flyttades snart till byn Dennewitz.
Fransmännen såg från början ut att få överhanden men Karl Johan
satte in ett motanfall, vilket bröt den franska kraften. Segern räddade
Berlin, som var ett viktigt politiskt mål för Napoleon.
Nordarmén låg nu stilla en tid, men i början
av oktober förenade sig Karl Johan med Blüchers armé. Man bestämmde
sig för att marschera mot Leipzig
200 km
sydväst om Berlin och den 16 oktober stod en blodig men inte avgörande
strid mellan de förenade arméerna och fransmännen. Den 18 och 19
oktober utspelades det avgörande slaget vid Leipzig. Fransmännen led
ett svidande nederlag och tvingades dra sig tillbaka ur Tyskland. De
svenska förlusterna i de stora slagen var obetydliga.
|
 |
Leipzig
1813 kom att bli de sista stora slaget i vilket svensk trupp
deltog. Närmare en halv miljon man drabbade samman och efter
tre dagars strider led fransmännen ett svidande nederlag. De
svenska soldaternas insats hade dock ingen avgörande betydelse. |
|
|
|
|
 |
På
eftermiddagen den 19 oktober 1813 - datum för slutsegern i den
gigantiska "folkslaktningen" vid Leipzig, där
Napoleon och hans väldiga arméer gick sitt öde till mötes -
sammanträffade på Rådhustorget de segrande arméernas tre fältherrar,
Rysslands kejsare, tsar Alexander I, Preussens konung, Fredrik
Wilhelm III, och Sveriges kronprins, Karl Johan (till vänster på
bilden). Det var ett historiskt ögonblick; den napoleonska
gastkramningen av Europa höll på att släppa, den "oövervinnerlige"
var slagen. |
Efter slaget vid Leipzig splittrade Karl
Johan Nordarmén. Stora delar sändes mot Holland. Karl Johan själv,
med bl.a. svenska, ryska, hannoverska, mecklenburgska och hanseatiska
trupper, tågade till sina allierades stora förvåning mot Danmark.
Karl Johan hade nu inlett ett högt spel. Han bedömde att det kunde bli
mycket svårt för Sverige att vinna Norge i en allmän fredskongress
och att danskarna borde avtvingas landet medan det finns en fältarmé
under svenskt befäl på kontinenten. Karl Johan fick ta emot åtskillig
kritik från de allierade för att han använt delar av Nordarmén till
"privata" angelägenheter, men syftet med aktionen uppnås.
Den 6 november kom Karl Johan till
Hannover och den 1 december stod hans trupper vid Boitzenburg. Karl
Johan vände sig nu mot Lübeck, och de fransmän som ockuperade staden
drog sig utan motstånd tillbaka. Han rörde sig därefter västerut och
den 7 december anföll generallöjtnant Anders Fredrik Skjöldebrand med
900 man rytteri en dansk infanteristyrka vid Bornhøft. Det finns olika
åsikter om utgången av striden, men dagen brukar betraktas som en
svensk seger. Danskarna drog sig tillbaka. Den 10 december gick den
svenska armén in i Kiel.
Danskarna ville nu ha stillestånd och förhandlingar.
Från dansk sida insåg man att det inte gick att vinna något med militära
medel. Man hoppades dock kunna rädda Norge med politiska och
diplomatiska medel. Den 15 december beviljade Karl Johan danskarna ett
stillestånd som slöts i Rendsburg. Stilleståndet gällde i 14 dagar
och undantog fästningarna Frederiksort och Glückstadt.
Den 19 december kapitulerade fästningen
Frederiksort. Hela Holstein, med undantag för fästningen Glückstadt,
var nu i Karl Johans händer.
Vid årets slut låg soldaterna stilla,
och danskarnas skickligaste diplomater bedrev förhandlingar med Karl
Johan.
Antalet innevånare i det egentliga
Sverige år 1813 är 2.423.949 som motsvarar en tillväxt från
föregående år med 0,21 %
Skördeomdömet för 1813 är 2,0
vilket indikerar en dålig skörd (periodens genomsnitt = 2,6)
(medelskörd = 3,0)
I Stockholm var medeltemperaturen för
året
5,9°C
(periodens genomsnitt
5,4°C
). Årsnederbörden var
488 mm
. (periodens genomsnitt
488 mm
.)
nästa
|
