Uppåt
år 1800
år 1801
år 1802
år 1803
år 1804
år 1805
år 1806
år 1807
år 1808
år 1809
år 1810
år 1811
år 1812
år 1813
år 1814
år 1815
år 1816
år 1817
år 1818
år 1819
år 1820

År 1813 – Kontinentalsystemets glada dagar. Den kommersiella revolutionen har börjat…

Handel 

Tidigare hade Sveriges handel och sjöfart på grund av kontinentalsystemet varit inskränkt till Östersjön. Därav den matta handeln för år 1811. Volymerna ökade något under 1812 men kapningar utgjorde alltjämt stora problem för sjöfarten. Dessvärre led handeln och näringarna av ett inre tvång också eftersom protektionismen i den merkantilistiska anda som rådde i landet medvetet gynnade speciella näringar genom att belägga importen med skyddstullar. Dessutom ville man förhindra eller försvåra export av viss produktion inom landet. Efter freden med England skedde en gigantisk importökning och tillika ökning av transithandeln… 

Exporten utgjorde detta år 17 560 000 rdr medan importen uppgick till 29 260 000 rdr. I dessa siffror ligger emellertid en mycket stor andel s.k. transiteringsgods. Genom en författning av den 5 maj beviljades nederlagsfrihet för Göteborg och Carlshamn för tillåtna eller förbjudna varor med in- eller utländska fartyg. I Stockholm beviljades nederlagsfrihet för s.k. Östersjövaror och i Strömstad för norska och danska varor. Den 24 november medgavs nederlagsrätt, enligt samma villkor som Göteborg och Carlshamn, för Landskrona.

Till följd av kontinentalsystemet hade Sverige blivit en nederlagsplats för en stor del av den engelska handeln på norra kontinenten. Allt vad Ryssland, Danmark och en stor del av Tyskland behövde av kolonial- och engelska manufakturvaror upplades i nederlag i Sverige och fördes ofta till lands genom landet till någon utskeppningshamn på ostkusten. Under dessa år med kontinentalsystemet kom det svenska samhället att i allt större utsträckning skörda frukterna av vad en mer utbredd internationell handel kunde innebära. Transittrafiken skapade stora handelsvinster i form av provisioner, frakter och forlöner och allmänhetens konsumtionspreferenser kom att förändras tackvare att gods och varor även skeppades ut och såldes på den svenska marknaden. Göteborg hade väl i första hand varit den stad som skördat fördelarna av den här gynnsamma handelsställningen men den spred sig även till flera delar av riket. Den 5 maj utfärdades en speciell förordning om hur arbetet vid de svenska nederlagen borde bedrivas. Man försökte överhuvudtaget få grepp om den uppdrivna handeln vid de olika nederlagshamnarna i landet genom diverse påbud. 

Den 24 augusti kom en kungörelse om föreskrifter vid besiktning och värdering av handelsfartyg, som befraktas för kronans räkning. 
I september kom en kungörelse angående chartering av certepartier[1] som skeppas med främmande fartyg på utrikes orter. Man strävade efter att försöka dämpa den konsumtionsglädje som uppstod i landet på grund av allehanda ”förbjudna” varor. Bland annat utfärdades förordningar mot fylleri och dryckenskap samt inskränkningar i rätten at sälja rom, eller såkallad toddy. 

Näringsväsende

Även detta år får vi en svag skörd. Tullarna för utländsk spannmål ligger kvar på de låga nivåerna. Dock börjar priserna på spannmål att falla vilket tyder på att skördarna ger ett något bättre utfall än tidigare.
Förbudet mot export av risgryn, segelduk och hampa upphävs. Däremot höjs tullsatserna på utländsk stenkol vilket vi får ta som ett tecken på en strävan att skydda landets egen stenkolsproduktion i Höganäs som höll på att byggas upp. Utförseltullar införs på bjälkar och balkar av fur och gran. Det finns en strävan att reglera hantverkargesällernas rörlighet och framförallt förhindra att dessa utför ”svarta” arbeten. Därför utfärdas en kungörelse ”angående gesällers skyldighet, att vara skattskrivna och med behörigt pass försedda, innan de äga rättighet att förändra vistelseort, eller till godo njuta skråförfattningarna”.

Finanser

På grund av kontinentalsystemets snedvridning av handelsströmmarna uppstod betydliga ökningar av landets tullinkomster. Beräkningar har gett vid handen att ökningen under tiden 1812 – 1815 blev hela 1 819 230 rdr utöver vad som budgeterats. Detta är en mycket stor summa och som jämförelse kan vi konstatera att den översteg statsverkets inkomster under 1815 med ungefär 132 000 rdr. Detta förhållande i samband med det ovannämnda gjorde att effekterna av kontinentalsystemet blev mycket gynnsamma för de svenska finanserna och för den svenska handeln så länge kriget höll på.

Utrikeshändelser i korthet

Den 3 mars träffade England och Sverige en överenskommelse om en off – och defensivallians, där England förband sig att bistå Sveriges förening med Norge. Dessutom beviljade man 1 000 000 pund sterling i subsidier samt avträdde ön Guadeloupe till svenske konungen och hans efterträdare enligt successionsordningen. Sverige förband sig som motprestation att ställa upp med 30 000 man på kontinenten "mot de gemensamme fienderna"

Den 23 april slöts ännu en off- och defensivallians. Denna gång med Preussen, varvid Preussen garanterade Sverige besittningen av Norge och utfäste sig att ställa en armékår under kronprinsen Karl Johans befäl för en diversion i norra Tyskland.

Rustningarna startade i Sverige och inemot 50 000 man sattes på stridsfot i landet. Av dessa skulle omkring 30 000 man utgöra kronprinsens trupper på kontinenten. 14 000 skulle utgöra en observations kår på gränsen mot Norge och Danmark och 3 000 förlades i Skåne. Redan i slutet på mars började svensk trupp skeppas över till Pommern.

Den första drabbningen mellan de allierade styrkorna och fransmännen stod i Lützen den 2 maj och slutade med de senares seger. Även vid Bautzen, den 20 och 21 maj, vann de franska trupperna en seger och några dagar senare begär de ryska och preussiska monarkerna ett vapenstillestånd. Vapenstilleståndet varade till den 10 augusti.

Den 9 juli sammanträdde de allierade i Traschenberg i Schlesien. Kärnan i mötets beslut var att de allierade skall sätta upp tre arméer på kontinenten för att krossa Napoleon. Den första armén, huvudarmén, skulle utgångsgrupperas i Böhmen och bestå av 240 000 man, främst österrikare, ryssar och preussare. Chef för första armén blev den österrikiske fältmarskalken Karl Philip von Schwartzenberg. Den andra armén grupperades i Schlesien och bestod av 90 000 man, främst preussare och ryssar. Den preussiske fältmarskalken Gebhard von Blücher utsågs till chef. Karl Johan blev chef för den tredje armén, den s.k. Nordarmén. Denna styrka kom att uppgå till 155 000 man, bestående av främst svenska, hanseatiska, preussiska och ryska trupper. Nordarmén kunde bilda en fältstyrka om ca 70 000 man, övriga behövdes för observation av franska positioner och försvar av de få fästningar som man disponerade i norra Tyskland. General Karl Johan Adlercreutz blev stabschef för Nordarmén.

I Traschenberg beslutade man också att under det rådande stilleståndet ta upp förhandlingar med Napoleon. Dessa strandade den 10 augusti och kriget startade på nytt. I fälttågets inledning samlade Karl Johan sina styrkor vid Berlin, han trodde, helt korrekt, att Napoleons styrkor skulle marschera mot denna stad.

Den 23 augusti mötte Nordarmén en fransk armé om 70 000 man vid Gross Beeren, ett par mil söder om Berlin. De preussiska elementen i Nordarmén bar här huvuddelen av stridsbördan och tillgodoräknade sig därför också äran av segern. Från svensk sida ville man gärna se Karl Johans ledning av striden som avgörande för slaget. Men endast det svenska artilleriet tog aktiv del i slaget och gjorde detta på ett hedrande sätt. Den svenske artillerichefen, överste Carl von Cardell, hade utvecklat det svenska ridande artilleriet till ett mycket verksamt vapen och ledde det personligen med stor tapperhet och aggressivitet.

Den 26 augusti led de allierades huvudarmé ett nederlag vid Dresden i södra Tyskland, samtidigt som fransmännen förnyade sin framryckning mot Berlin. Den 6 september mötte Karl Johans armé nya franska styrkor vid Jüterbock. Fransmännen stod under befäl av den beryktade marskalken Ney. Striden flyttades snart till byn Dennewitz. Fransmännen såg från början ut att få överhanden men Karl Johan satte in ett motanfall, vilket bröt den franska kraften. Segern räddade Berlin, som var ett viktigt politiskt mål för Napoleon.

Nordarmén låg nu stilla en tid, men i början av oktober förenade sig Karl Johan med Blüchers armé. Man bestämmde sig för att marschera mot Leipzig 200 km sydväst om Berlin och den 16 oktober stod en blodig men inte avgörande strid mellan de förenade arméerna och fransmännen. Den 18 och 19 oktober utspelades det avgörande slaget vid Leipzig. Fransmännen led ett svidande nederlag och tvingades dra sig tillbaka ur Tyskland. De svenska förlusterna i de stora slagen var obetydliga.

Leipzig 1813 kom att bli de sista stora slaget i vilket svensk trupp deltog. Närmare en halv miljon man drabbade samman och efter tre dagars strider led fransmännen ett svidande nederlag. De svenska soldaternas insats hade dock ingen avgörande betydelse.
 

 

På eftermiddagen den 19 oktober 1813 - datum för slutsegern i den gigantiska "folkslaktningen" vid Leipzig, där Napoleon och hans väldiga arméer gick sitt öde till mötes - sammanträffade på Rådhustorget de segrande arméernas tre fältherrar, Rysslands kejsare, tsar Alexander I, Preussens konung, Fredrik Wilhelm III, och Sveriges kronprins, Karl Johan (till vänster på bilden). Det var ett historiskt ögonblick; den napoleonska gastkramningen av Europa höll på att släppa, den "oövervinnerlige" var slagen.

Efter slaget vid Leipzig splittrade Karl Johan Nordarmén. Stora delar sändes mot Holland. Karl Johan själv, med bl.a. svenska, ryska, hannoverska, mecklenburgska och hanseatiska trupper, tågade till sina allierades stora förvåning mot Danmark. Karl Johan hade nu inlett ett högt spel. Han bedömde att det kunde bli mycket svårt för Sverige att vinna Norge i en allmän fredskongress och att danskarna borde avtvingas landet medan det finns en fältarmé under svenskt befäl på kontinenten. Karl Johan fick ta emot åtskillig kritik från de allierade för att han använt delar av Nordarmén till "privata" angelägenheter, men syftet med aktionen uppnås.

Den 6 november kom Karl Johan till Hannover och den 1 december stod hans trupper vid Boitzenburg. Karl Johan vände sig nu mot Lübeck, och de fransmän som ockuperade staden drog sig utan motstånd tillbaka. Han rörde sig därefter västerut och den 7 december anföll generallöjtnant Anders Fredrik Skjöldebrand med 900 man rytteri en dansk infanteristyrka vid Bornhøft. Det finns olika åsikter om utgången av striden, men dagen brukar betraktas som en svensk seger. Danskarna drog sig tillbaka. Den 10 december gick den svenska armén in i Kiel.

Danskarna ville nu ha stillestånd och förhandlingar. Från dansk sida insåg man att det inte gick att vinna något med militära medel. Man hoppades dock kunna rädda Norge med politiska och diplomatiska medel. Den 15 december beviljade Karl Johan danskarna ett stillestånd som slöts i Rendsburg. Stilleståndet gällde i 14 dagar och undantog fästningarna Frederiksort och Glückstadt.

Den 19 december kapitulerade fästningen Frederiksort. Hela Holstein, med undantag för fästningen Glückstadt, var nu i Karl Johans händer.

Vid årets slut låg soldaterna stilla, och danskarnas skickligaste diplomater bedrev förhandlingar med Karl Johan.


Antalet innevånare i det egentliga Sverige år 1813 är 2.423.949 som motsvarar en tillväxt från föregående år med 0,21 % 

Skördeomdömet för 1813 är 2,0 vilket indikerar en dålig skörd  (periodens genomsnitt = 2,6) (medelskörd = 3,0)

I Stockholm var medeltemperaturen för året 5,9°C (periodens genomsnitt 5,4°C ). Årsnederbörden var 488 mm . (periodens genomsnitt 488 mm .)

nästa


[1] Kontrakt rörande befraktning av handelsfartyg. Kan avse hela fartyget eller partiel befraktning.

 

Hernbloms Bokförlag, Kyrkvägen 3, S-643 60  Julita, tel: +46 150 913 77, mobile +46 708 213 777