År
1809 –
Julita
socken i västra Sörmland blöder
-
"Di usle Juleta-räva har haft ett helvite dätte år..."
1809 blev ett av de värre åren i Julitas historia. 1808 års skörd
hade gett dåligt och den stränga vintern som följde tärde hårt
på förråden i visthus och sädesmagasin. Snart nog, fram på
vårkanten, började tiggarskarorna dra mellan gårdar och torp i socknen.
Som grå dammtussar rörde de sig sakta utefter vägarna. Ett dämpat
klagomummel hördes först, sen stod de snart där med sina näverkontar
och tomkärl. Mödrar och barn, fäder och gamle... Snoriga och hålögda
telingar insvepta i gammal stel vadmal och slitna hästtäcken.
Godsherrarna försökte att styra bort granngårdarnas tiggarskaror från
sina egna domäner, men de fick snart ge upp.
Vårbruket
stod för dörren - Å inge manfolk fanns hemma...
Nöden blev allmän när vårvintern släppte sitt grepp om myllan och det
började lena upp i åkrarna. Stora delar av höstsådden hade tagit stryk
under vintern och till råga på allt var det ont om utsäde på
frälsegårdarna. Men det var
inte bara ont om utsäde. Det var ont om manfolk också. Kriget med ryssen
och hans ruskiga kosacker rasade borta i Finland och dansken och
norrmannen stod vid gränsen i väster och söder och hotade. Både de
indelta manskapet och vargeringen hade skrivits ut. Men det räckte inte
med det. Genom den lantvärnsförordning som kungjorts i mars i fjol hade
ytterliggare drängar skrivits ut. De krakarna fick bara marschera iväg
en vacker dag. Uniformer och bössor saknades. Det var för eländigt. Baron
Palbitzki på Julita hade skänkt blågarnsväv till kläder, men då
hade de redan lämnat socknen. Ingen visste vart dom hade tagit vägen...
Det var drängar och söner från Skomakartorp, Gimgöle, Fäboda, Hedäng, Bäck,
Skarpåsen, Moqwarn, Gryt å andra ställen. Inte ville
husbönderna släppa iväg drängarna men det hade lottats om vilka som
skulle fara och somliga hade lyckats leja bort sina platser till andra.
Per Erson i Råd hade tillexempel tagit lejning istället för Per
Person. Det pratades om att de farit till
Åland, jo det hade allt pratats en del om det... - "Men hur vårbruket skulle
avlöpa med så mycket karlar borta - ja det var just frågan..."
Återvände
med pesten i hälarna...
Snart nog fick man visshet om deras öde och då blev nöden och eländet om möjligt
än större ute i kojor, torp och gårdar, ty sjuka och illa medfarna
soldater och landtvärnspojkar började återvända till trakterna efter de ödesdigra bataljerna i den Åländska skärgården.
Dessa krakar var i uselt skick och förde med sig svåra sjukdomar som febrar
och epidemier vilka orsakat död och lidande bland trupperna under hösten och vintern.
Många av lantvärnsungdomarna var borta för alltid och en del av dem som
blev hemförlovade var i så dåligt tillstånd att de dog strax efter
hemkomsten.
Svälten och näringsbristen hos julitaborna hade gradvis brutit ned deras immunförsvar och när de konfronterades med de
sjuka soldaterna bröt febrarna ut även i hemsocknen.
Memento
moris
Döden var julitabornas ständige följeslagare detta år. 19 späda
söner och döttrar drabbades av hjärtsprång och febrar och uppnådde ej
ens det första levnadsåret. 4 stackars utmattade mödrar dog i sviter av
förlossningen. Drängen på hemmanet Höglund avled av venerisk
sjukdom och sex kvinnor i åldern 17 - 60 år likaså. Kopporna,
Mässlingen och Lungsoten skördade sina offer. Till råga på allt
elände gick tre män genom Öljarisen den 12 april när de frestade
fiskelyckan . Det var torparna Nilsson på Brynstorp och Larsson
på Holmen och dessutom ynglingen Kast i Pepparkälla, blott
22 år gammal. Ja det var ett år av uselhet och armod. Vårbruket blev
försenat som väntat och fick genomföras med stora umbäranden. Men på
de stora gårdarna hade man sått rejält och avkastningen blev tämligen
normal. Fast vid slåtter och skördetid var manfallet ack så kännbart.
Med sommaren kom en rötfeber som mejade ytterligare bland det stackars
folket och ryckte bort 30-talet män och kvinnor.
När
prästen i församlingen avslutade 1809-års böcker och
husförhörslängder hade inte mindre än 123 personer avlidit. Trettiosex
av dem var barn under 10 år. Många var i sitt livs blomning.
Julitafolket
var illa medfaret under de första åren av 1800-talet. Inte nog med att
man uppvisade den högsta andelen utfattiga hushåll i häradet. Det var
dessutom få som hade orken att flytta därifrån för att etablera sig
någon annanstans.
Källor:
1809 års mortalitetstabeller för åtta socknar - Tabellverket (på
nätet),
Julita socknens dödsbok 1809 - släktforskararkivet i
Katrineholm,
Mönsterrulla för Oppunda Lantvärns Compagnie - Uppsala Landsarkiv.
nästa
|