|
År
1815 –
Finanskris
& protektionism
Riksdagen
1815
Riksdagen
sammankallades till förhandlingar den 27 februari och dess arbete kom
inte att avslutas förrän i augusti. Under denna riksdag ställdes en
rad av nationens intressen mot varandra; jordbrukets mot handelns,
spannmålsköpare mot spannmålsproducenter och näringsskydd mot
frihandel. Det framstod med tydlighet att den hittills förda
penningpolitiken hade gynnat handelns företrädare. Därför följde en
rad förslag för de inhemska näringarna.
Dessa förslag
utgick från en utredning av Salaprosten Fredrik Bogislaus von Schwerin,
som var ledare för ett särskilt utskott, tillsatt för att utreda
”Orsakerna till förlägenheten inom den allmänna rörelsen” (dvs.
tillståndet i näringslivet), och dessutom föreslå åtgärder för
dess avhjälpande samt i sistnämnda hänseendet särskilt ta under omprövning
behövligheten av en inskränkning i konsumtionen av utländska varor
samt hämmandet av rådande yppighet. Man krävde att åtgärder vidtogs
för att höja den inhemska produktionen och för motverkande av import.
Med hänsyn till jordbruket, modernäringen, föreslogs en utveckling av
Spannmålsmagasinen till underlättandet av spannmålshandeln inom riket
och man lät tillställda 1 000 000 rdr från Rikets ständers
bank som skulle disponeras av Allmänna magasinsinrättningen till uppköp
av spannmål i orter med sämre avsättningsmöjligheter.
Man önskade införa en glidande tullskala som skulle anpassas till växelkursen
och i vissa fall införselförbud för utländskt spannmål.
Importförbud
skulle även upprättas för brännvin. Redan den 23 januari hade en
kungörelse utfärdats om förbud mot införsel av rom och
manufakturerade bomullsvaror. Dessutom en förhöjning av tullen på
kaffe. Den 10 juli kom en kungörelse angående kontroll mot missbruk i
avseende på förtullad rom och senare under året en uppmaning till de
ståndspersoner som köpt in ”Ruhm” att uppgiva vilka kvantiteter
som handeln avsåg.
Inrikes brännvinsförbud
fick dock endast förläggas i utomordentliga fall eftersom den fria brännvinsbränningen
innebar att man kunde tillgodogöra sig underhaltig säd, och som man så
vackert formulerade det:
”Ingen inskränkning hvarken till qvantitet eller tid föreskrivas i
avseende å brännvinsbränningen, alldenstund denna handtering eger ett
så alldeles afgjort bifall för sin nytta och nödvändighet till
lantbrukets trefnad och förkofran, att något tvifvelsmål derom ej
kunde ega rum, och dessutom sjelfva brännvinet vore en i alla afseenden
så riksgagnelig vara ”.
Genom att
utvidga Diskonternas lånerörelse ville man frigöra mer kapital till
landets producenter. Man lät utfärda bestämmelser och villkor för
bancolåns beviljande till understöd för nyttiga uppodlingar i
landsorterna. Ingen sedelindragning verkställdes, vilket hade inneburit
sämre tillgång på pengar och samtidigt en minskad efterfrågan.
Trots det
prekära ekonomiska läget valde man alltså en expansiv ekonomisk
politik. Riksgäldskontorets kreditiv på Riksens ständers bank utökades
från 1 till 2 miljoner rdr Många äldre kreditiv utökades och nya
beviljades. Främst för understöd i kommande missväxtår. Enskilda
aktieägares engagemang i Riksdiskonten upphörde dock från och med
slutet av dess oktrojtid i juli 1816 och utlåningen fick därefter
bedrivas endast för bankens räkning under namnet ”Riksens ständers
banko-diskontverk” vars fond bestämdes till 6 000 000 rdr.
Vidare
uppmuntrades till inhemsk produktion av inhemska råmaterial, såsom
hampa, lin, ull o dylikt. Importförbud eller väsentliga tullförhöjningar
infördes mot utländska industriprodukter som kunde tillverkas inom
landet. Rikets egen sjöfart skulle stärkas m.m.
Trots
stora stridigheter fattades beslut att fortsätta utbyggnaden av Göta
Kanal. Det avgörande beslutet stärktes av kronprinsens uttalade
intresse för saken. Ett problem i samanhanget var naturligtvis pengar.
Den inrättade Canal Diskonten befarades dra in sina utestående lån
eftersom den saknade medel för vidare verksamhet. Detta skulle innebära
att penningbristen i landet stegrades vilket ytterliggare skulle hämma
näringarnas utveckling. Därför bestämdes att höja kanaldiskontens lånekreditiv
i banken från 800 000 rdr till dubbla summan och dessutom giva
kanalbolaget ett årligt anslag på 300 000 rdr i 6 års tid.
Riksdagen
avslutades den 9 augusti och hade då varat över fem månader.
Näringsväsende
För att
stimulera pappersproduktionen utfärdades redan i januari en kungörelse
om fri utförsel av inom riket tillverkat papper.
I England
växer behovet av virke enormt efter kriget. Engelsmännen kräver
import på egna kölar… För att stimulera exporten av trävaror utfärdas
en kungörelse angående tills vidare upphävande av förbudet mot
svenska trävarors utförande med främmande fartyg. Dock kommer
trafiken med utländska fartyg att avgiftsbeläggas. Fler lättnader
kommer den 31 augusti då en ny kungörelse beviljade tillåtelse för
utländska fartyg, att mot helfrihets åtnjutande, utföra plankor och
bjälkar.
Under året
kunde ånyo bördiga sädesängar skönjas hos de svenska lantmännen,
varför en kungörelse utfärdades den 25 juli om en tillåten allmän
spannmåls utförsel, för att stävja överkonsumtion av spannmål utfärdades
en kungörelse i december om tull för inkommande utländsk spannmål.
Till förbättrande
av garverinäringen och produktionen av bottenläder utfärdades en kungörelse
angående ekbarksinsamlingen för garveriernas behov.
Ett förslag
till ombyggnad av Hjälmare kanal utarbetas, detta beräknas till kunna
genomföras till en kostnad av 294 000 rdr banco.
Den 31
augusti tilläts, på ständernas begäran, fri viktualiehandel[1].
Detta innebar att alla på landet bosatta som hade lagligt skydd och försvar,
dvs. var mantalsförda sockenmedborgare, samt även städernas
handlande, berättigades att både i städer och på landet försälja
kreatur, viktualievaror och andra lantmannaprodukter.
Finanser
Den
finansiella krisen fortgick under 1815. Ja den förvärrades till och
med i och med att den nu även nådde de tidigare luckurativa
handelshusen. I november stoppade sålunda 17 handelshus i Stockholm med
en sammanlagd skuld av omkring hela 9.000.000 rdr riksgäldssedlar. En
samtidigt pågående handelskris i England bidrog. Liknande tendenser
fanns även i Göteborg och de statsunderstödda diskonterna i Malmö
och Göteborg blev överhopade av sedelinnehavare som ville lösa in
sina sedlar. Pengarna fanns inte att uppbringa lokalt och de två
diskonterna stod på randen av en katastrof. Då grep regeringen in med
raskhet och utanordnade ett lån av statsmedel till de bägge
diskonterna. Göteborg diskont fick 300 000 rdb och Malmö hela 500 000
rdb. Det blev dock, som det snart skulle visa sig bara en
”galgenfrist” på ett par år.
Varför
tappade helt plötsligt 17 Handelshus ”luften” i dessa tider? Många
bergsmän hade ingått förlagsavtal med handelshusen. Ett flertal av
dessa hade kommit på obestånd på grund av de svåra tiderna 1812 0ch
1813 och kunde rimligtvis därför inte fullgöra sina förlagsåtaganden.
I brist på exportvaror från järnbruken hade man säkert sökt sig
till den lönsamma importen men kontinentalsystemet kollapsade 1814 och
en stor del av den luckurativa handeln lämnade därefter landet. Den
spekulationen i transithandeln som uppstått under kriget och som bland
annat förklarade den gigantiska importökningen lämnade nu många
handelshus med överfulla och delvis obetalda lager. För betalningen av
importen krävdes utländska växlar vars kurs stegrats år från år ända
sedan 1808. På grund av den höga växelkursen kom även
marknadspriserna inom landet att stegras vilket till en början delvis
kompenserades med en ökad utlåning. Nu saknades emellertid reda pengar
att betala den ökade konsumtionen med, dessutom hade efterfrågan från
utlandet klingat av helt efter freden. De enda cirkulerande
betalningsmedlen var diskonternas kreditsedlar som visade sig hart när
omöjliga att lösa in. Riksgäldssedlarna var näst intill värdelösa
och i detta läge började de utländska växlarna förfalla till
betalning och likvida medel saknades hos handelshusen. Handelsmännens
imperier föll som korthus på skeppsbron, ett efter ett.
Nationalräkenskaperna
visade att statsinkomsterna uppgick till 5 587 817 rdr.
Statsutgifterna under detta år motsvarade 4 824 769 rdr och
41 skilling. Både statsinkomster och utgifter ökade från föregående
år men det bör noteras att den kraftiga inflationen gjorde att de
reella värdena inte förändrades lika mycket som de nominella. Trots
de reducerade tullsatserna på järnexporten hade emellertid tullintäkterna
ökat från år1812 med 15,56 %. Detta skall då jämföras med att de
ordinarie inkomsternas ökning endast var 12,4 %. Detta tyder på att
utrikeshandelns börjar få ökad betydelse.
Brännvinsbränningsavgiften motsvarade 1815 ca 7,8 % av Statsverkets
inkomster.
Däremot minskade intäkterna från ”Allmänna bevillningen”, dvs.
skatteintäkterna, med 300 000 jämfört med 1812. Detta får ses som
ett utfall av de ansträngda ekonomiska läget ute i landet.
Antalet
innevånare i det egentliga Sverige år 1815 är 2.465.066 personer,
vilket är en ökning från föregående år med 1,10 procentenheter.
Vi har nu hämtat in befolkningsminskningen från 1807.
Skördeomdömet
för 1815 är 4,0 vilket indikerar en god skörd (medelskörd =
3,0)
I
Stockholm var medeltemperaturen för året
5,9°C
vilket är en av periodens högre siffror. Årsnederbörden var riklig
med hela
517 m
.m.
nästa
|
