Ett attentat planerades i februari 1809.

De sammansvurna 

Skjöldebrand tar befälet...

Den 3 februari kom Skjöldebrand till Stockholm. Han reste i "lönn", under annat namn och ankom inkognito sent på kvällen. Han uppsökte baron Cederströms lokal och togs där emot med öppna armar av de sammansvurne som snabbt informerade honom om ställningen och de förbundnas planer. Man beslutar sig för att omedelbart skrida till verket, oavsett vad Hans Järta hade för inställning till företaget. Man började säkerställa de nödvändiga kontakter som behövdes med inblandade militärer och ämbetsmän... Dock visade det sig att de senare ännu inte vunnits för saken på det sätt man hoppats. Skjöldebrand går emellertid vidare och sammankallar de sammansvurna till ett nytt möte på "Beckers värdshus" vid Nortullsgatan om aftonen den 5 februari.

Vid mötet den 5 februari beskrev Skjöldebrand målande för de församlade; landets förfärliga belägenhet, fiendens annalkande, med mera, och redogjorde dessutom för den plan som skulle iscensättas den 8 februari mitt på dagen;
De sammansvurna skulle då samlas på samma ställe där de nu var. Vid ett givet tecken att konumgen lämnade slottet i Haga, borde fyra officerare vid kavalleriet hålla sig färdiga att till häst på avstånd följa konungens ekipage ända till Beckers värdshus, där en täcksläde förspänd av ett fyrspann och körd av en av de sammansvurna skulle hindra passagen under förevändning att den skulle vända. 
Därmed skulle det kungliga följet hindras från att komma förbi. Vid detta ögonblick skulle de sammansvurna rusa ut från sina gömslen för att hålla hästarna medan de fyra kavalleriofficerarna bemäktigade sig de två beridna husarerna som vanligen följde monarken. Under tiden skulle man gripa konungen med våld och tvinga in honom i täcksläden. Resten av de sammansvurna skulle följa med inne i släden som skulle sträcka av i god fart ut genom Roslagstullen och vidare bort mot Waxholm, dit en av de sammansvurna först borde ha gett sig av för att motta den höge fången vilken insvept i en grön kappa borde passera för en förnäm rysk fånge som skulle fängslas i fästningen.

Men motarbetas av Järta

Efter att ha blivit entledigad från sitt arbete som protokollsekreterare år1800, hade Järta verkat som privat jurist i Stockholm till dess Cederström i november 1808 bjöd honom att deltaga i revolutionen.

Hans Järta hade med ovilja och misstänksamhet bifallit de sammansvurnas planer. När dessa beslutade sig för att ignorera hans påtalanden och  - dessa till trots - skrida till verket, sårade det hans egenkänsla å det grövsta. Järta hyste dessutom inga högre tankar om vare sig Skjöldebrand eller Adlersparre och deras kapacitet som chefer för dem kommande statsvälvningen. I synnerhet ansåg han Skjöldebrands planer på att utse den viljesvage "Hertigen af Södermanland", hertig Karl, till regeringschef som mycket olyckliga. Dessa tankar delades även av statssekreteraren Lagerbring som ivrigt understödde Järta i dennes ambitioner att omvända revolutionsmännen...

Den 7 februari uppsökte han C H Anckarsvärd och följande samtal utspelade sig:

Järta: "Men jag skall ej längre uppehålla mig med detta förslags alla brister. Jag vill allenast anmärka herrarnas blindhet, då ni väl omtalen att överändakasta makten, men föga veten, till vem den skall överlämnas"
Anckarsvärd: "Hertigen af Södermanland skall övertaga styrelsen"
Järta: "Hertigen af Södermanland! - Personligt aktningsvärd, men av en svag och godtrogen karaktär, behöver denna furste, mer än någon annan, att bli ledd, vilket han visade under minderårigheten då han föll i Reuterholms händer. Vilka skall nu bli hans stöd i konseljen, om jag får fråga?"
Anckarsvärd: Järta: "De duger ej att föra statsrodret. Adlersparre låter alltför lätt sitt omdöme förfalskas av lidelserna; han är endast förträfflig vid sitt arbetsbord, då han utan varje beröring med människor får överlämna sig åt ett abstrakt ämne; då har han ljusa, sanna, redbara idéer; men låt honom ta del i ärendena i det besvärliga förvaltningsmaskineriet, och han är ej mer densamma. Han inblandar alltför mycket fördomar och personligheter däruti, lider brist på erfarenhet, och den, som så illa skött sina enskilda angelägenheter, synes mig föga lämplig att förvalta ett helt rikes. Skjöldebrand är endast konstnär och ryttare, och statsförvaltningen är honom lika främmande som månens innevånare. Korteligen, jag ser ej annat än överilning, obetänksamhet och en besynnerlig djärvhet i herrarnas planer. Efter vad jag känner anser jag det vara en samvetsplikt att förkomma dem, ty de kan endast alstra blodiga uppträdanden och genom det borgerliga kriget påskynda statens upplösning."

Dagen för tillslaget

Natten mellan den 7 och 8 februari sysselsatte sig de sammansvurna med att bränna sina papper, ladda sina vapen osv. var och en på sitt håll. På morgonen den 8 reste Anckarsvärd till Skanstull och "värdshuset Tallkrogen" där han enligt överenskommelse skulle hämta general Armfelt. Trots att man kommit överens om att inte träffas före den bestämda timmen vid Beckers Värdshus visade det sig att de flesta av revolutionsmännen samlats hos baron Jakob Cederström i dennes hus mellan nio och tio på förmiddagen den åttonde. 
Stämningen var mycket hätsk och en av anledningarna till detta var att den provokative Hans Järta befann sig i sällskapet... 

Järta: "Jag står alltså fast vid mina påståenden : att så länge herrarna ej försäkrat sig om de högre ämbetsmännens bifall; så länge man ej övertänkt och redigt uppsatt förslaget till en blivande styrelse, ävensom i vilka händer den från tagna makten skulle överlämnas, samt fått garantierna för ett sådant mottagande fastställda, kan jag ej se annat, än förvirring och förderv i era förehavanden. Det är ej nog att blott riva ned en gammal statrsbyggnad; man måste först noga undersöka vad man har för material till den nya, som bör uppföras, samt tillse att, när man skrider till arbetet, det inte saknas grund , planritning, byggmästare och tjänlig armstyrka.

De sammansvurna som församlats hos Cederström reagerade på olika sätt efter hans kraftiga opposition mot det planerade överfallet på Gustav IV Adolf. Många blev märkbart tvehågsna men Skjöldebrand själv blev rasande... Han utbrast med hög stämma:

"Först slut på upphovet till villervallan och det onda, sen öveläggning och skriverier...!"

Järta fortsatte: "Men mina herrar, vad jag hitills yttrat har endast skett under förutsättning att ni lyckades; Men ni skall misslyckas. och detta av följande skäl. Eller behöver jag väl säga er att då konungen bortrövas mitt på ljusa dagen och mitt på öppen gata, är ett enda anskri tillräckligt att hopkalla en hel befolkning; att trupperna som ej blivit förberedda , ska hasta till hans försvar, samt att ni således skal bli upphunna på isen innan ni nått Waxholm, och vad annat återstår då än att antingen sticka ned ert offer eller själva invigas åt schavotten? Herrarnas plan är således i min tanke en dårskap, som för genaste vägen till fördärv och anarki..."

"Men jag får endast beklaga", röt Skjöldebrand, med en röst som dånade som åskan och väl kunde höras utanför huset, "att en enda persons feghet skall kunna låta ett så gynnsamt ögonblick till fäderneslandets frälsning gå oss ur händerna."

Säg hellre fäderneslandets förstörelse, avbröt Järta ilsket, Men eftersom jag, Järta, inte vill kunna bli förebrådd delaktighet i detta företag, och då var och en är sig själv närmast, och jag ej för herrarnas skull har lust att lägga mitt huvud på stupstocken, så får jag slutligen förklara att, såvida man icke ändrar beslut ärnar jag genast angiva hela tillställningen".

Detta uttalande fick de klenmodiga att bäva än mer samtidigt som det retade gallfeber på de mer oförfarade. "Kasta ut den besten genom fönstret" vrålade en av dessa ilsket genom tumultet... Järta fortsatte oförfärat:

"Ja mina herrar, vore ni alla lika bestämda som denne unge man, skulle jag ropa: gå på! Att likväl förhållandet inte är sådant kan man konstatera efter vad som pågick när jag kom. jag står således fast vid mitt ord..."

Järtas angrepp på de sammansvurnas planer hade haft en förödande effekt. Sköldebrand reste sig skymfad, ända  in i märgen, och bröt sig ut ur byggnaden. Sällskapet upplöstes och Björnstjerna kastade sig ut i en åkaresläde mot Skanstull för att möta Anckarsvärd och Armfelt. Han möte dem på halva vägen ropade till kusken att omedelbart stanna släden. Gick fram till fönstret på täcksläden och viskade bedrövat:

"Returnez, tout est manqué"

Konungen fortsätter den desperata jakten på pengar...

den 24 februari får Gustaf IV Adolf, efter sina krav om utökade subsidier från England, information från den brittiske ministern, Merry, att de engelska subsidierna inte kan utökas. 
Däremot ville gärna England att Sverige kunde göra fred med någon av sina fiender Frankrike eller Ryssland och lovade att detta inte borde försämra de bägge ländernas relation. 
Detta besked gör Gustaf Adolf rasande. Han fattar nu tre beslut:

Befälhavaren i Västra Armen, baron Cederström i Vänersborg, skall lägga embargo på alla engelska handels- och krigsskepp i Göteborg och dess skärgård. 
Den engelske ministern förvägras kurirpass. 
Han föreslår sin fiende Danmark att de bägge nationerna Sverige och Danmark gemensamt skall arbeta för att stänga England ute från Östersjön.

Den 25 februari, alltså dagen efter, återupptas subsidieförhandlingarna med den engelske ministern. De avslutas den 1 mars. Dock utan att någon förändring i beloppets storlek jämfört med tidigare år. 

Gustav IV Adolf har dock besinnat sig och återkallat sina vanvettiga beslut om embargo och stängning av Östersjön.

Allt återgår till en dämpad ångestladdad väntan på den vidare utvecklingen...

källa: SCHINKEL, Minnen ur Sveriges nyare historia, fjärde delen, STOCKHOLM, 1854.

nästa

Hernbloms Bokförlag, Kyrkvägen 3, S-643 60  Julita, tel: +46 150 913 77, mobile +46 708 213 777