Rätt snart når vi Ålsätters by och gästgiveri, Vi bultar på dörren och en piga kommer och öppnar åt oss. Vi är rejält trötta efter eftermiddagens ridtur, men frågar om världshusvärlden kunde bistå oss två törstiga vandrare med ett stop öl, och se, det går alldeles utmärkt enär den nya tunnan just kommit upp från brygghuset. Öl på genuin Vingåkershumle är inte fyskam, och styrkan är alldeles utmärkt. Gästgivarstugan har även två bäddar vilka iordningställs åt oss. Man har förberett en skjuts till i morgon får vi veta, så vi går därefter till sömns. Nästkommande morgon väcks vi av hanens galande från gödselstacken utanför stugväggen. 
Gästgivarmor undfägnar oss med brödkakor, smultron och en skvätt nymjölkat. Vi tackar henne för den utmärkta frukosten, betalar och går ut på gårdsbacken för att kliva upp i trillan som är framkörd av den ene gästgivardrängen. Vi befinner oss lite drygt 6 mil från Nyköping, men vi skall åt det andra hållet, vidare in i Västra Vingåkers socken.  

För nu har vi nått den största och rikaste socknen i hela Oppunda härad. Den utgör hela 156 mantal. Här bor året 1800, 5 396 personer fördelade på 661 hushåll. Där har funnits tre adelsfamiljer varav en änka, 433 hemmansbrukare och omkring 180 torparhushåll. Dessutom hundratalet backstugor som varit bebodda av ensamstående eller par. 
Vingåkersfolket är stolta och kända för att vara rättvisa och ordhålliga. 
Mången storherre har svurit ve och förbannelse över de nackstyva bönderna som ej så lätt låter sig kuvas. ”Vingåkersvargar” kallas de av sina sockengrannar. Insocknes kan de vara retsamma mot varandra och kallar allt som oftast slättlandsbönderna kring Spånga, Berga och Åby för ”Gässen”, men dessa blir inte svaret skyldiga utan kallar bönderna från skogsbygderna för ”Bärfisar” och de bönder som tjänar under Säfstagodset kallas ibland för ”Lötgrisar”. Kvinnfolket har vackra ansiktsdrag och hela folklynnet kännetecknas av raskhet och framåtanda.

De är goda affärsmän och många av de mindre hemmansägarna företar ofta långa handelsresor runt om i landet. Vid giftermål håller sig gärna inom sina by eller sockengränser och undviker helst släktskapsförbindelser med andra orters allmoge. Vingåkersvargarnas stolthet förstärks genom de mångza vackra sockendräkter som utvecklats för olika ändamål under århundraden och bäres av sina ägare under vackans alla dagar.

Här, i Västra Vingåkers socken, finns naturligtvis merparten av de soldater och tjänstemän som tillhör Wingåkers kompani placerade. Gården 1 mantal Backa utgör Kompanichefens boställe. Vid 1/2 mantal Näs, finns boställe för en Fanjunkare och vid 1/2 mantal Stafhälla är boställe för en Förste Fourir. Dessutom finns ett Löjtnants boställe vid 1/2 mantal, Brogetorp, ett Fänriks boställe vid 3/4 mantal Dal, ett Fältväbels boställe vid 1/2 mantal Olofstorp, ett Mönsterskrivares boställe vid 1 mantal Ede, ett Rustmästare boställe vid 1/2 mantal Saltorp och ett Trumslagare boställe vid 1/2 mantal Göketorp. Inte mindre än 64 huvudrotar finns utplacerade på vilka 74 soldater och deras familjer bor med torp och täppa.

- Ah, det var vackert! Vi befann oss på landtungan mellan sjöarna Kolsnaren och Viren. Den förra av de bägge låg något högre än den andra och avtappas därför helt följdriktigt i ett litet vattendrag som kallas Morjanå. Vägen fram dit kantas av små torp och backstugor på sluttningarna och inne i skogsbrynen. Överallt arbetas det i täppor och lundar. Strax söderut, alldeles vid Virens strand, ligger kronohemmanet Sköldnäs där länsman själv residerar. Vid Morjanå har man anlagt en liten kvarn och det finns också en anläggning för ålfiske vid vattendraget. Strax uppe i backknäppan innan den vackra stenbron som överbryggar åfåran ligger hemmanet Morjanå på den gamla byns ägor, strax bortom, ned mot Kolsnarstranden ligger det lilla Plomtorp, där skomakare Gisselgren bor. I fäboden stod två magra kor och väntade på att bli mjölkade - men det var en annan historia.

Vi passerar bron och så även Wiala by. Efter ett tag ansluter en väg från sydost. Den kommer nerifrån sockengränsen mot Östra Vingåker och har fört över ett ganska höglänt område där Gäringesjön, Westerviken och Opsalasjön ligger. Dessa tre rinner förövrigt ut i Tisnaren som ligger söderut och bildar gräns ned mot Kolmården och Linköpings hövdingedöme. Det är ett landområde där det vimlar av små torp och backstugor men det finns också en del gamla gyttriga bondbyar kvar i området, till exempel Wad, vid Virens sydvästra strand och Gäringe vid Gäringesjön.

Om vi färdas vägen framåt nalkas vi så småningom en herremans gård, nämligen Kesäter, som under sig har dagsverkstorpare, Brene tegelbruk och det ålfiske som vi nyss passerade vid Morjanå. Gården ligger på skattejord och taxeras för 15 1/2 mantal. Det är en imponerande byggnad och vi ser ett stort antal pigor och gummor sysselsatta i trädgården. 

Vi fortsätter så någon fjärdingsväg och åker snart in i en stor by. Den är trång och sammangyttrad av en mängd kojor och kåkar, utkastade enligt tillfällighetens spel i alla möjliga vinklar. Där fanns trånga gator och gränder där träck och lera står högt och stundtals ger en fruktansvärd stank, där fanns ett torg där byns ålderman trummar ihop hemmansägarna till rådplägning, där fanns körsbärsdungar och humlegårdar. Ja, den såg faktiskt riktigt trevlig och rar ut på avstånd. Inne i själva byn rådde en febril aktivitet, där löpte små och stora grisar omkring tillsammans med getter och småbarn. Ett par kvinnor, klädda i grå vadmal, stod och rörde i en gryta utanför en bykstuga och en gammal gubbe staplade ut på vägen mellan ett par hus. Ett ekipage draget av ett par oxar dyker upp. På vagnen låg ett par spannmålssäckar och en yxa. Måhända skulle han hämta ved till bysamfälligheten? Kusken röt irriterat till en hund som sprang bakom de sävliga oxarna. Det stojades och hojtades. 
Vi hade kommit till Sävesta By.

Plötsligt kom en herre med strama steg bygatan fram, stannade upp framför ett av de större husen i närheten av byns torg. Nedanför dörren fanns en huggen halvcirkelformad sten, som tjänade som trapp till den låga stugan. Dörren var målad svart men resten av stugan var omålad. Utanför, mot söderväggen, spirade åkervindan med sina stora rosa blommor i en tät växtlighet. Mannen gluttade in genom fönstret innan han bankade på dörren. Sakta öppnades den och en äldre odalman i vitt skägg, iförd vadmalsdräkt med ett brett förkläde i läder spännande över magen, steg ut på trappan. Som huvudbonad bar han en skinnkask. Det var ingen mindre än ålderman själv, byns fogde, Han nickade lätt åt mannen och frågade stilla: - Nå va han basar, Anders Lettberg, ä dä så iversint? Lettberg, som var rättare på Säfstaholm svarade. - Jo bäste Far i Sävesta, Dä törkar upp, så om han ville buda om slåtter till kommande fredag, dennes. Så skall frälset, med 50 dagsverken, infinna sig vid Vikens ängar medförande tjugor, dragare och foror. Han tog upp en flaska brännvin och några glas ur en medhavd trunk samtidigt som han tog upp ett förseglat, brunt läderkuvert som han räckte till åldermannen. Efter att dom tagit varsin sup och därmed beseglat överenskommelsen, lämnade åldermannen sitt sigill i retur till rättaren. Därefter vänder denne åter mot Säfstaholm längs den väg han kommit in i byn. Även vi måste nu vidare genom denna socken och lämnar därför Sävsta By för att fortsätta på den väg vi tidigare åkt. 

Vi fortsätter norrut och följer därmed rättaren i spåren. Hade vi följt vägen västerut skulle vi efter någon mil ha kommit till Marsjö Gästgivaregård som ligger vid den sydvästra gränsen. Landet mellan Marsjö och Wingåkersdalen är skogrikt och består av bergkullar och bergländiga åsar och däremellan kärrmarker och sjöar. Området hör till Kolmårdens nordligaste utlöpare vars gräns till socknen naturligt utgörs av sjön Tisnaren. 

Men efter ett tag passerar vi en av traktens största herrgårdar, nämligen Säfstaholm, som är god för 21 3/4 dels mantal och därmed en av de större i sockenskaran och absolut i Västra Vingåker. Herrgården blev återuppbyggd efter en brand 1762 och ägs sedan 1791 av excellensen Gustaf Trolle Bonde. Denne unge friherre, har för avsikt att företaga en större ombyggnad av området närmast slottet och har därför kontrakterat, bland andra, den berömde konstnären Elias Martin och arkitekten och professorn Carl Christoffer Gjörwell. Han äger dyrbara samlingar av manuskript, konst, kartor och bildhuggerier. Mycket av detta är av hög ålder och antages därmed ha överlevt den tidigare nämnda branden. Skjutsdrängen manar på dragaren och vi är strax vid resmålet och resan har gått både snabbt och behagligt. Vi lämnar över en dusör som en uppskattande gest och kliver ur vagnen. 

Det är en strålande sommarförmiddag på kyrkbacken i Västra Vingåker. Där kommer ett oxspann med trälådor och virke. En välklädd gentleman med spatserkäpp kommer förbi och nedåt Åsens by rör sig både drängar och pigor ute på ägorna där det börjar bli dags att slå vallgräset. Liar slipas, blänkandes i solen och lärkorna drillar i skyn. Det vi ser liknar en svensk idyll, men det är dessvärre bara inbillning, ty verkligheten är avsevärt mycket kargare. 
En stor del av allmogen har varit försvagade av missväxt och sjukdomar. Kopporna har rasat och skördat inte mindre än 76 själar till den eviga vilan. Hela byar har varit utslagna och särskilt i Västra Vingåker har läget varit svårt. Därför minskar denna socken sin befolkning detta år drygt 60 personer, värst drabbas barnen. 

Vi beslutade oss för att inventera den okända grevinnas medsända proviant och slår oss därför ned strax nedanför kyrkan och tar en matbit. 
Vi kom att tala om det uppfångade ordbytet på Ramsta gästgivargård

- Det lät onekligen olycksbådande. Vad ligger bakom allt detta egentligen, frågade min vän.

- Ja, fadäsen med kröningshästen har du måhända hört talas om förut. Det hela utspelade sig i början på april, ja jag tror det var den tredje. Kungen och drottningen skulle krönas i Norrköpings stadskyrka. Det var kallt och blött och ett envist snögloppande gjorde ju inte saken bättre. Redan väderleken var olycksbådande och när kungen i full skrud, med krona och mantel, besteg kröningshästen, gjorde den flera volter och krumbukter. Kungen blev så förskräckt att han glömde bort de bägge överstekammarjunkarna, grevarna Fabian von Fersen och Carl Adam Wachtmeister, som bar upp manteln. De fick aldrig order att släppa den, utan de granna herrarna måste springa runt kring hästen allt efter dess hopp och vändningar. Självfallet till stor förlustelse för alla åskådare, men knappast för de springande. Slutligen fick man hästen att lugna sig; men när den kommit till ett hus, där en vacker fru bodde och där hovstallmästaren greve David Frölich, som ridit in hästen, brukade stanna, var det omöjligt få hästen att gå vidare, i synnerhet som konungen inte var någon särskilt skicklig ryttare. Man fick istället leda fram en mindre utstyrd, men mera stadig springare, som sedan kungen fortsatte kröningståget uppå. Allt detta tolkades förstås som mycket olyckligt av den församlade menigheten, och rykten och skvaller flög snabbt som vinden ut över landet.

- Jo jag har allt hört en del av den historien, sa min vän, men av vilken anledning lämnar ett antal adelsmän sitt stånd under pågående Riksdag, och vad var det för en extra skatt som åsyftades?

Jag förklarade det jag kände till om uppkomsten av den prekära penningsituationen i landet: 

 - När Gustav III skulle finansiera sitt krig med Ryssland 1789 ansåg han sig icke kunna gå till Riksbanken och söka ytterliggare betalningsmedel, eftersom man till varje pris ville undvika att banken skulle behöva dras in i äventyrligheter. Man hade ju en tidigare myntrealisation att ta hänsyn till, och den utländska skuldbördan var alltför betungande redan. Därför inrättades Riksgäldkontoret. Finurlig som han var, Gustav III, så tillsatte han ständernas egna fullmäktige i styrelsen. Från 1792 var det tre från vart och ett av stånden, det vill säga 12 representanter.

Nåväl, den nya institutionen skulle finansiera sin verksamhet genom att låna upp pengar. Som bevis på detta utfärdades kreditsedlar eller såkallade riksgäldssedlar, eller riksgälds. Dessa kom att uppfattas på olika sätt. 
Dels som skuldförbindelser för utfärdaren, Riksgäldskontoret, som erlade 3 % ränta med en löptid på ett till två år. Dels som betalningsmedel handlare emellan. Men när skulden skulle betalas igen av Riksgäldskontoret var lite ovisst, eftersom Riksgäldssedlarna inte var inlösliga vid anfordran. 
Eftersom ledningen för Riksgäldskontoret var av den åsikten att det var bättre med en inhemsk skuld än ytterligare utländsk skuldsättning, omvandlade man de stora utländska skulderna till inhemska istället och för att kunna betala av de utländska, skrev man ut mer och mer Riksgäldssedlar. Bland handelsmännen och folk i gemen kom fler och fler kreditsedlar i omlopp  som betalning för varor och tjänster. Och när inga andra pengar fanns till hands fick man börja handla med riksgäldssedlarna istället.

Därför har vi idag två parallella betalningsmedel i landet, dels bankosedlar, som representerar sitt nominella värde och dels riksgäldssedlar som representerar det värde man får när man växlar in dem mot bankosedlar.
Den stora tillgången på riksgäldssedlar har inneburit att vi har drabbats av stora prisstegringar och alltings fördyrande inom landet, eftersom fler och fler handlar med dessa sedlar.

Min vän nickade bistert, ty kostnaderna hade verkligen stigit i alla led.

- Nu vill vår konung, genomföra en så kallad myntrealisation för att förhoppningsvis bringa ordning i penningsystemet, vilket man i sak inte kan klandra honom för, men det råder ett allmänt missnöje bland ständerna med hur han har tänkt sig att själva genomförandet. 

1799 fanns i landet närmare 16 miljoner riksdaler riksgälds. 
Riksbankens sedelstock utgjorde endast 1 313 000 riksdaler och den metalliska kassan 1 260 000 riksdaler. Av dessa riksgäldssedlar skall endast 15 miljoner riksdaler riksgälds lösas in med blott 12,5 miljoner riksdaler banko, varav 2/3 skall utbetalas i bankosedlar. Den sista tredjedelen skall inlösas under 10 år i något som kallas "Kurantsedlar" Riksbanken, som måste låna upp pengarna för att kunna lösa in riksgäldssedlarna skall delvis  ersättas för detta genom en ta ut en "allmän fömögenhetsavgift" av landet som beräknas inbringa 4,5 millioner riksdaler silver under 1800 och 1801.

- Aha, utbrast min vän. - Ökad börda på de förluster som man gör när man tvingas lösa in sina riksgäldsedlar.

- Ja visst, och så här skall det gå till, enligt konungens förslag - och detta förslag kommer sannolikt att bifallas av ständerna: 
Kommittéer kommer att skapas i varje län och härad för att uppskatta folks fasta och lösa förmögenheter och högst 2,5% av uppskattningsvärdet skall då betalas i avgift, uppdelat på två tillfällen år 1800 och 1801. På så sätt har konungen tänkt sig att få fram de första 4,5 miljonerna i silver. Han vill åt allt silver som finns i kistorna och för att lättare få folk att lätta på sina tillgångar ämnar han dessutom förbjuda svenskarna att använda silver annat än i kyrkliga sammanhang, sägs det. 

- Personligen tycker jag hela operationen låter befängd och jag tror knappast att den kommer att nå sitt syfte. Anledningen till att vissa herrar valde att lämna sitt deltagande i riksdagen känner jag ej till, men, riksdagen har ju knappt slutat ännu och vi lär säkert få reda på detta vad det lider.
- Men för att återgå till din fråga; Vad ligger bakom? – Jo, det verkar jäsa ett missnöje bland adelsmännen i landet med vår konung. Han har visat sig snarstucken och högfärdig och verkar inte hysa någon vilja att förhandla med ständerna på andra villkor än sina egna. Det finns dom som hävdar att han vill kuva vår frihet. 
Var detta slutar vet jag inte, men det vi hörde lät olycksbådande....

Nu var det emellertid dags att avsluta vårt enkla middagsmål, som förövrigt visade sig bestå av kall fasanstek och potatoes samt en liten klick vinbärsgelé. Så vi samlade ihop vår utrustning och började att med förnyad energi sakta vandra vägen förbi kyrkan.

Västra Vingåkers kyrka 
Vi har Åsens by till vänster och kyrkan till höger. Den är vitrappad och grann, uppförd i tegel.

 Efter kyrkan grenar vägen ut sig i tre olika riktningar.

Den västliga tar riktningen ut över Wingåkersdalen bort mot Lunda och Högsjö gård och leder så småningom in i Askers Härad i Örebro Hövdingedöme.

Den nordliga leder mot Läppe gästgivaregård genom skogstrakterna upp mot södra Hjälmaren där landskapet består av utbredda åsar av sand eller berg som sedan övergår alltmer i moar och hedar, genombrutna av små vattendrag inemot Hjälmarens strandlinje.

Den ostliga, vilken vi snart skall följa, leder ut på landet mellan Kolsnaren i söder och sockengränsen mot Österåker, Julita och Floda. Först följer vägen den östra kanten av Wingåkersdalen och sedan leder den oss upp mot moarna vid Österåkersgränsen och faller sedan av nedåt Öljaren förbi Låttrasjön. Östligast, invid Flodagränsen, stryker en sandås fram från norr till söder.

Innan vi ger oss av bör vi nämna något om den bördiga dalgången där Vingåkersån drar fram. Ån rinner ut i Kolsnaren via ett utflöde som är omgivet av sanka ängsmarker. Vattnet som kommer från sjöarna i väster, Ölången och Kullasjön, har då under sin väg passerat inte mindre än tre järnbruk och några såg- och mjölkvarnar. Längst västerut ligger Högsjö Gård och därunder finns Högsjö Bruk med både stångjärns och manufakturbruk, där finns även en masugn som hämtar sitt järn mestadels från Nora och Linde bergslager, men även från Floda, där bruket äger gruvor vid Stav. Ägaren till Högsjö Gård, Christian Eberstein, driver även bruken nedströms vid Bilsbro och Söder Spånga där det likaledes finns stångjärns- och manufakturtillverkning. Vid Högsjö finns även socknens andra kyrka, nämligen en brukskyrka, där gudstjänst hålles vid speciella tillfällen. Högsjö äger även gården Stafhälla vid Hjälmarstranden, där man anlagt en hamn för utlastning av brukets produkter.
I Spånga finns även en kvarn och en såg som ägs av Lunda Gård. Ett flertal gårdar och byar har längs ån sina marker där de odlar spannmål och andra grödor.

Vi fattar så vandringsstavarna och beger oss ut på den dammiga grusvägen österut. Till höger om oss ligger ängar som betas av får. Där är ett virrvarr av gärdesgårdar, tillverkade av sten, ene och granvirke. Längre ned övergår betesvallen i vassruggar och blötmark, och på andra sidan åmynningen ligger några björkbackar upp mot kyrkan där korna strövar omkring. Lärkor och ärlor drillar i luften runt omkring oss och några vadare rör sig nere vid sankmarkerna. Rotebönderna som ansvarar för vägunderhållet tycks ha hunnit med att åtgärda vägen, åtminstone den här sträckan närmast kyrkan, trots att det är bråda slåttertider. Längs vägen paserar vi en rad byar. Det är Brene Henala, Båsenberga och Wik, en bit ut på fältet norr om oss. Så småningom kommer vi till avtagsvägen mot Skenäs, som är ännu en av de stora, fagra Vingåkersgårdarna. Skenäs kontrollerar domäner på omkring 4300 tunnland, med torp, gårdar och dessutom Låttra kvarn, och taxeras för 14 1/4 dels mantal.

Hernbloms Bokförlag, Kyrkvägen 3, S-643 60  Julita, tel: +46 150 913 77, mobile +46 708 213 777