Skyllinge socken mötte oss, med omväxlande slätt och sluttande ängar, kullar och sjöar. Vid östra gränsen, i närheten av sjön Waldemaren fanns mer bergländig mark. Här strömmade vattendraget från Flodas sjösystem genom en mjuk dalgång men det benämndes Ramsta å. Den fortsatte sin bana söderut, förbi Ramsta och Åsa byar mot Elfsta- och Årstasjöarna och strömmade därefter ut ur socknen via sjön Weckeln.  

Skyllinge var väsentligt mindre än sin större syster i norr. Till ytan, drygt en tredjedel. Hon beskattas dock för 54 1/2 mantal, vilket inte är lite. En förklaring till detta är de bördiga jordarna. Där huserade år 1800, 1242 personer, varav de flesta naturligtvis är jordbrukande allmoge, boende på hemman i byar eller torp. Totalt räknade man in 168 hushåll. Några adelsmän fanns inte i livet detta år. Dock tvänne adelsänkor varav den ena hade en manbar son och en dotter. Inga nya torp hade tagits upp, men det fanns 34 torparhushåll och 23 hushåll i backstugor. Vi konstaterade att både Floda och Skyllinge har en relativt sett hög andel egna bondehemman och en lägre andel torp än de övriga systrarna i skaran.

Skyllingeborna, eller ”Skyllings Hökar” som de kallas i folkmun, är ett idogt folk som utmärktes för sin frejdlighet. Ungefär hälften av innevånarna hör hemma på mark som kontrolleras av de större gårdarna, där vi kan nämna frälsesäterierna Hålbonäs, Årsta, och Skalunda. 
Dessutom finns kronosäteriet Fyrö, 1 1/2 mantal, vilket tjänar som kaptensboställe för Oppunda kompani inom Kongl. Södermanlands regemente. Till samma kompani hör också ett fanjunkareboställe om 1/2 mantal i Skyllingeby samt ett boställe åt Mönsterskrivaren uti  Myrkärr om 1/2 mantal. Förövrigt innehar Oppunda kompani 23 huvudrotar i socknen.

Även denna socken är berörd av den tidigare nämnda järnmalmsådern och man har haft en gruva vid Eneby by vid Skyllinge prästgård där prästerskapet låtit gräva efter malm sedan 1635. För 15 år sedan hade man även försökt att återuppta brytningen i de gamla Vallagruvorna på Vallaskogen västerut i socknen - en gång malmkälla för sedan länge nedlagda Skyllinge Bruk - men den hade inte varit gagnelig.

Vi for, i en behaglig lunk, dragna av den lilla lurviga hästen, längs vägen som slingrade sig utefter gärdesgårdar och stenmurar som ingärdade de många små inägorna. Vallmo och blåklockor nickade i den varma sommarvinden. Ute till vänster låg en liten backtuga och på furstukvisten satt en gamling och nickade. Hemmanen Åtorp, Bränntorp, Lind och Lindkulla passerades och vi kom småningom in i Hvalsta by. Bakom skogen norröver ligger sjön Valdemaren med Grysta rote vars centrum utgörs av byn Grysta, belägen vid en vik i norra änden av sjön. Där finns även hemmanen Stafäng, Rosendahl, Hästedal, Laggartorp och Ekenäs för att nämna några. Att detta var ett nödens år märktes när vi kom till Hvalsta by. Där sträcktes förtvivlade händer fram mot vår trilla från mödrar och barn som led svältens gissel. Vi hade intet annat att stilla deras nöd med än hästens foder bak på trillan, Men vi bad kusken stanna och på botten av vår koffert fanns det några skillingbanco vilken vi skänkte som nådegåva åt de nödlidande. Så kom vi upp på kyrkbacken i kyrkbyn, Eneby, där även Prästens boställe, mittemot kyrkan, var beläget. När vi kom fram började kyrkklockorna ringa. Ett begravningsfölje var samlat utanför kyrkan. Den enkla kistan bars av två män och två halvvuxna pojkar. Svartklädda människor ur allmogen, märkta av svält och stundens allvar, följde efter. Kaplanen stod vid kyrkans port, redo att släppa in sällskapet i herrens hus, och hjälpa den döde in i den eviga saligheten. 

Ute blåste sommarvind, men kyrkklockornas malmklang följde oss länge den dagen...

När vi lämnade kyrkan kom vi till det centrala vägskäl som man kan säga utgör Skyllinge socknens mittpunkt. Österut, bar vägen vidare mot Åsa och Ramsta byar, där det emellanåt kom besök av knallar och där Gästgivargården låg. Sedan fortsatte vägen förbi Oppäng och ut mot Holbonäs som låg vid Valdemarens strand. Från Hålbonäs fortsatte man sedan söderut och nådde då Ekeby, Warbro med en mäldkvarn och Tjugesta by.

Vägen söderut följde Ramstaåns dalgång och passerade byarna Kärrtorp och Råcklunda. Därefter följde gårdarna Springarbol och Elfesta vid Elfestasjön och sedan gick vägen ut till Lerbo socken, söder om sjön Weckeln. Norr om Weckeln, låg säteriet Årsta, vilket beboddes av friherre Bennets änka.

Om man for västerut, vilket vi ämnade göra efter vårt besök på gästgiveriet, passerades snart Skalunda säteri, hemmanet Hagtorp, och därefter byarna Fyrö, Khölsta, Häringe och Walla. Där försvann även en sockenväg söderöver mot Fimtabyarna som låg vid Spetebysjön.

Vid middagstid nådde vi gästgivarbacken på Ramsta. Några drängar och pigor satt vid ett bord utanför. En tupp spankulerade omkring, letande efter något ätbart och en av gästgivardrängarna kom med en häst som skulle spännas för en trilla. 

I samma ögonblick som vi steg ur vårt fordon och stod och borstade resdammet av oss, lämnade en landå platsen, dragen av parhästar. På dess högra sida, nere vid trappsteget, fanns ett emblem föreställande en förgylld rovfågel. Inne i landåns kupé skymtade vi en kvinnas finmejslade ansikte, innan en gardin sakta drogs för och stängde ut ljuset. Den svartklädde kusken snärtade lätt med piskan i luften och hästarna satte av i god fart, ut mot Oppäng. 

En kramhandlare svängde in med sin kärra. Han var klädd i en sliten cylinderhatt, en brokig kavaj och dammiga skinnstövlar. Han lät misstänkt likt en västgöte, när han hojtade till en av stallpojkarna att dom skulle passa hans kärra och vattna hästen medan han gick in för att äta ett mål mat. Även vi steg in i den dunkla salen i gästgivarstugan. Efter att ha gjort de sedvanliga noteringarna i dagboken, bad vi att få en matbit. I dag serverade man gädda med pepparrot och potatoes. Värdinnan bad oss sitta ned och överlämnade ett förseglat kuvert. Det blodröda lacksigillet var präglat med ett B.

Vi avslutade måltiden innan vi drog oss tillbaka för att röka och informera oss om resten av vår resa. Under vår slummer efter maten måste något ha hänt, för långsamt kallades vi tillbaka till verkligheten av en upprörd, men lågmäld diskussion, ute på gästgiveriets trappa.

En röst viskade indignerat: - Det har nu gått så långt att flere adelsmän i Riddarhuset avsagt sig sitt stånd för att markera sin förtrytelse med konungens oresonliga maktfullkomlighet och överdrivna nitälskan under riksdagen. I vrede har  ett flertal av adelns representanter ställt sina platser till förfogande eftersom konungen vägrat att ens bemöta deras kontraproposition. Hans Hierta lämnar ståndet, Likaså herrar Per Tham och Johan Fredrik Adelheim samt friherre Clas Cederström har jag hört, och det lär vara fler. Att vi tvingas skriva ned våra fodringar och att dessutom vårt ynkliga kapital på kistbotten, nu skall upp till värdering och yttermera beskattning. Det synes mig vedervärdigt. Det jag sålt i riksgälds, skall dessutom värderas i banco till en betydligt sämre kurs, utbrast rösten i en hes viskning.. 

En annan, djupare, stämma, svarade:  – Så sant, min broder. Många inom ståndet känner sig desavuerade av hans majestät, detta, sammantaget med fadäsen vid kröningen, har ock satt fart på allmogens vidskeplighet, vilket torde spela vår sak väl i händerna. Jag måste norrut snarast. - Au revoir mon frère. 

Strax hörde vi hur hästhovar snabbt lämnade Gästgivarbacken. Våra blickar möttes för ett ögonblick i förundran. Vi reste oss tyst och gick lugnt ur rummet. När vi kom ut på trappan såg vi en ryttare lämna Ramsta, med riktning västerut mot kyrkan. Av den andra, förmodade ryttaren, såg vi ingenting. När vi vände åter in i salen, stötte vi ihop med gårdfarihandlaren från Västergötland som var på väg att lämna gästgiveriet. 

Han log bistert, nickade och beklagade sig över ett gäddben som fastnat i halsen, - Ja, nu far än vidäre te Malmahe -  Tvi vilket djävulskt gäddeben. Han harklade sig och spottade. Vi vände tillbaka och satte oss vid vårt bord, kratsade ur piporna och sprättade upp brevet som hade följande lydelse.

 Mina vänner

” Hos stalldrängen Andersson å gästgiveriet har jag placerat tvenne ridhästar som ni skall begagna för att ta er till Ålsätters Gästgiveri denna afton. Morgondagen skall ni per skjuts fara till Västra Vingåkers kyrka och därifrån per fot bege er till Bottens Gästgiveri i Julita socken. Därifrån kommer ni att till fots vandra genom Näshulta Socken där ni i god tid innan skymningen om aftonen skall inställa er hos Brukspatron Arfwedsson å Hedensö säteri. Nödvändig packning, penningar och provianter, finns i sadelväskan i stallet. Rid fort, men diskret. Respass äro utfärdade som omfattar hela sträckan. De bägge hästarna skall avlämnas hos husfrun på Ålsätter gästgiveri."

”Pour les soeurs”

Grevinna Christina Johanna Posse af Bjelke, Hålbonäs säteri  

Vi lämnade nu salen i gästgiveriet, uppsökte den utpekade stalldrängen, som inte kunde uttala sig om var hästarna kom ifrån, dock, var dessa var uppstallade. Den utlovade packningen och provianten fanns i sadelväskorna. Drängen hade nog fått en dusör för att vakta innehållet, ty allt verkade vara orört. Vi skrittade iväg mot den tidigare nämnda vägkorsningen och fortsatte därefter på den slingrande vägen som bar västerut. Denna sträcka led av eftersatt underhåll. Svinryggen var hög och skvallrade om att en rejäl lervälling torde kunna utveckla sig på vägen vid fuktig väderlek. Så var dock inte fallet denna juni vecka, utan vi hade glädjen att färdas under en strålande sommardag. Vi blev dock sinkade av den dåliga vägen. Khölsta by passerades på lite avstånd. Efter en knapp timme red vi in i Häringe byarna förbi prunkande rosenkvarter och nickande blåklint och vallmo, Ett tiotal får stod plötsligt mitt i vägen men vi fick med hjälp av de små nätta vallpigorna försiktigt passera den lilla skocken. Även här arbetades det med förberedelser för slåttern och i anntäpporna i de närmaste kvarteren runt de små låga stugorna låg husfolket på knä i stora skaror och rensade landet från ogräs. En leende gammal gumma vinkade vänligt åt oss när vi red förbi hennes backstuga. Vi kom fram till Walla Grindstuga och fick hjälp av den gamle vakten att öppna grinden in i Lerbo socken. Efter ytterligare någon fjärdings väg lämnade vi så den socknen och därmed träder vi in i vår tredje socken på denna resa.

Hernbloms Bokförlag, Kyrkvägen 3, S-643 60  Julita, tel: +46 150 913 77, mobile +46 708 213 777