Carl Stursk, en finlemmad lebeman med nikotingula fingertoppar, visade sig vara en utmärkt kännare av trakten och hade sedan flera år varit engagerad av de stora markägarna för att ombesörja rekognoseringar och skaffa topografisk kännedom om förhållandena i landskapet. Bakpå vagnen medförde han en låda med "Vinkelinstrument" och "Rekognoseringsbräden" med diopterlinjaler och de andra attiraljer som var väsentliga för hans arbete... 

 - Ah, herrarna ämnar besöka Julitabygden, låt mig då få ge er en liten beskrivning av trakten som förströelse under resan. Vi nickade, och han började: - Största delen av landområdet sluttar mot Öljaren, men det finns även delar, i norr och söder, som faller av mot Hjälmaren och Kolsnaren. Det senare området, från berg- och skogsmarker å stora landhöjden i sydost på gränsen till Floda. Hjälmarens stränder är bergländiga och genomskurna av små dalar, varigenom Dagsjöns vattendrag och andra utgå mot norr. Öljaren, den fagra slättsjön med sina vassruggar, har jämna eller småkulliga, bördiga stränder; dess största tillflöde, Aspån, bildas av två grenar från Aspen och Fäbosjön i öster. Från norr till söder stryker en sandås, från Öja förbi Äs till inemot Öljarens södra hörn och vidare till gränsen av västra och Östra Vingåker. Det är en angenäm trakt med rika jordar som räknar totalt 87 mantal.

Snart hade vi kommit till Forsbron som var gränsbro mellan Julita och Österåker och överbryggade det vattendrag som från Öljaren faller ut i Hjälmaren. Området däromkring var sumpigt och inte alltid farbart med vagn, berättade vår sagesman, utan stundtals under vårflod, med färja, för vandrare och mindre foror, större ekipage tvingades då ta vägen runt Öljaren genom Österåker. Han berättade vidare om Julita socknen, vilken han besökt vid flera tillfällen under de senast åren i samband med storskiftesdelningar och marktvister, och därför rätt väl kände till. Den del av Julita bygden som vi nu befor och som sträckte sig från Hjälmarvikarna i väster och norr till Öljaren i söder och ned mot Gryts hagar i öster, tillhörde den största av Julitas Gårdar, Julita Gård, om totalt 33 3/4 dels mantal. Gården ägs av släkten Palbitzki. 

– Längst ut i väst, förstår ni mina herrar, har Julita Gård, trenne öar i Hjälmaren. Det är Tockenön, Lillön och Väsbyön. Den första är bebyggd med ett torp om ungefär tre tunnland åker, några tunnland tomtmark och därtill ytterliggare några tunnland slåttermark med slåtterlador och en ladugård för 20 kor som släpps på bete efter slåttern. Korna sköts av ett par pigor från gården under hela sommaren. De andra två öarna används för bete till hästar och kvigor. 
Kommer vi sedan in till Hjälmarelandet västerifrån, så ha vi först landtungan Edet, med Fiskeboda, 1 mantal frälse, där det finns en hamn och lastageplats Andra gårdar av rang är Wäsby som vi snart passerar och Roxmo uppe vid norra hörnet mot Hjälmaren.

– Men nu mina herrar, Njut av det vackraste partiet i hela Julitabygden. 

Han beordrade kusken att stanna vagnen, slog upp dörren, klev ur via fotsteget och bjöd oss att kliva ur, medan han hänförd deklamerade:  

- Skåda över Öljarens yta, hur den, likt bygdens lunga släpper in luft och ljus som glittrar i vattenytan, nu när åskbyn passerat, och se hur vattendropparna som hänger i kronorna på de väldiga ekarna, får grönskan att spela alla livets harmonier i den gamla beteshagen. 
- En sådan ekäng, inramad av prydliga stengärdesgårdar mot vattnet är det vackraste och mest älskvärda detta Sörmländska landskap kan uppbringa...

Vi höll med den gode lantmätaren om att detta var betagande vackert. Vägen vindlade förbi de fagra betesmarkerna där både hästar och kor var inhägnade. Överallt såg vi de näpnaste blommor. 

– Se så, mina vänner, nu måste vi skynda vidare. Man väntar på mig. Allez, allez! ropade han till kusken, föste in oss i kupén, varefter kusken satte fart. Vi möte några oxforor med vedlass innan vi passerade gården Wäsby och Nybble fattigstuga. Efter halvannan fjärdingsväg for vi förbi det vackra Julita Slott och sedan hade vi inte lång resa kvar till kyrkan enligt vårt ressällskap. – Så skiljas våra vägar, log han vänligt, men måhända kan vi åter råkas längre fram. Vi tackade för det trevliga sällskapet, lämnade åter kritpiporna, och lovade att återgälda honom vid första bäst tillfälle. När så kusken höll in vagnen steg vi ned på kyrkbacken och lämnade vår vän, som omedelbart for vidare ned genom allén mot Gimmersta slott..    

Denna, den sjunde av våra sockensystrar, räknade detta år en befolkning om 2356 själar fördelade på 308 hushåll. Av de ensamstående var merparten, liksom i de andra socknarna, kvinnor i backstugor eller inhyseshjon. Julita är en högadlig socken med 4 stora gårdar; Julita Gård, Gimmersta, Fogelsta och Äs. Det finns 6 stycken adliga familjer med 9 ynglingar och 6 barn, tvänne familjer i prästeståndet, 142 bondfamiljer varav merparten utgör frälsebönder, 138 bofaste torparfamiljer samt 14 stycken familjer som tagit upp nya torp. Socknen hyser 32 soldater på rote tillhöriga Wingåkers Kompani. Även här har man lidit svårt under missväxt och sjukdomar. 70 personer har avlidit under året, varav 14 stycken i kopporna. Av 53 födda barn överlevde 39 stycken det första året.

Julita Kyrka

Klostret benämndes under namnet "Seby in Julotia", eller "Saba", och detta namn omväxlar sedermera med Julita, men för kyrkan förekommer blott det senare. Efter klostrets upphävande har Julita varit ett pastorat för sig med patronatsrätt tillerkänd ägarna till Gimmersta gård. Kyrkan är av sten, med pelare, gammal men tillbyggd så sent som 1763 med ett kor, huvudsakligen på bekostnad av ägaren till säteriet Äs, fältmarsk. frih. A. v. Ungern Sternberg, vars släktgrav finns därunder. Släkterna Palbitzki till Julita gård och Ribbing till Gimmersta har gravar under kyrkan

Från Julita Kyrka kan man fortsätta på den väg som lantmätare Stursk befor, ned mot Gimmersta. Den vägen sträcker vidare ut över Öljarstranden och passerar en rad torp och gårdar. Längre söderöver strax innan gränsen mot Västra Vingåker, ligger gården Wiksäter som hör till Gimmersta gård vilken förövrigt kontrollerar hela det område som ligger på denna kant av socknen. Totalt drygt 30 mantal och därtill hörande kvarn, såg och tegelbruk och en kalkugn. Vägen löper sedan vidare på åsryggen över gränsen bort mot Hvittorps gästgiveri i Floda Socken

Eftersom vårt mål var Bottens Gästgiveri skulle vi nu istället fatta våra vandringsstavar och begiva oss tillbaka längs den väg vi kommit, till dess vi stötte på landsvägen då vi istället följde densamma österut. Det började dock lida mot aftvard och vi känner att det började bli tid att åter tulla på ”grevinnans” färdkost. För sträckan till Botten blev nog styv att orka till kvällen, om vi inte fick oss en bit mat först. Så vi slog oss ned på en plats, strax innan byn Hillersta.

Vägen löper här söder om den stora slätt som i Julita kallas Löten och är en ofantligt stor sidlänt slåtteräng. Löten torde, med sin lättillgänglighet och gynsamma betingelser, vara det centrum kring vilket en gång järnålderns Julitabygd var grupperad. Kanske en stor sank vik av ett innanhav? Om vårarna står stora delar av området under vatten och gäddorna leker i svämtiden. Då stakar sig julitafolket ut i sina ökstockar och letar vipägg eller slår gäddor, och om somrarna bärgar man fodret i de omkringliggande ängsladorna åt kreaturen eller låter dessa gå och beta på sluttningarna. Det finns en sägen som hävdar att löten en gång varit skådeplatsen för ett slag mellan svenskar och danskar. Detta lär ska ha stått någon gång under Engelbrekts befrielsekrig. Om detta är sant, vet jag ej, men en del av Löten kallas ”Körgårdsfältet”, och där lär det finnas gravkullar som enligt sägen skall ha kastats upp över de stupade. Efter någon fjärdingsväg fortsätter en väg utöver Löten norrut mot Löfåkers gästgiveri, som ligger under Äs gård. Den vägen fortsätter sedan upp mot Öja socken och går via Hjälmaresunds färjeläge till Köping. Vi fortsatte emellertid vägen framåt och kom snart till Fogelsta säteri, vars ägare; släkten Wrede, disponerade över 15 3/8 dels mantal. inkluderande bland annat Mo kvarn i Aspån och en sågkvarn längre nedströms i samma å. Efter Fogelsta slingrade sig vägen i en grann allé mot Äs och träffade snart på landsvägen mellan Hjälmaresund och Bie Gästgiveri i Floda Socken. Från Äs gård löpte den på krönet av Bieåsen fram till sockengränsen där även avrättningsplatsen Biemon finns.

Vi skall dock inte vandra söderöver mot Floda utan viker istället av norrut mot Äs gård.

På Äs säteri härskar släkten Ungern Sternberg över totalt 14 1/2 mantal. Till detta hör tidigare nämnda Löfåker, Botten, och ett flertal torp och hemman. På gården är även ett postkontor inrättat sedan 1750. Strax innan vi vandrar förbi det vackra säteriet med sina åbyggnader i sten, varav en manbyggnad och tvänne flyglar, och därtill en skön park och trädgårdsodlingar, passerar vi den bro som spänner över Aspån och som i det sanka området ute till höger förenas med en norrifrån fallande å från Fäbodasjön. Vi fortsätter norrut men viker snart av på den väg som bär österut mot Eskilstuna och Bottens Gästgiveri, dit vi når strax innan skymningen. Vi skulle snart vara inne i famnen hos den åttonde och sista sockensystern: Näshulta. Men för närvarande lockade den famn som sängarna på gästgiveriet kunde erbjuda betydligt mer. 

Den tredje dagens morgon hade mött oss med allsköns dofter, tillfälligt förstärkta av den daggfuktiga luften. Några getter och en piga hade slamrat omkring ute på gårdstunet, Vårt uppdrag gjorde sig påmint, och vi tog oss an dagen, efter en vederkvickande natt hos gästgivaren ”Kalle i Botten” på Bottens Gästgiveri. Till och med en kaffetår och en sup hade den fryntlige världen smugit till oss trots att kaffeförbudet var deklarerat.

Hernbloms Bokförlag, Kyrkvägen 3, S-643 60  Julita, tel: +46 150 913 77, mobile +46 708 213 777