Strax efter middagstid passerar vi en tallmo uppe på en åsrygg och börjar därefter närma oss gränsen till Österåker. Därmed har vi förflyttat oss in till en av de mindre av de åtta sockensystrarna. Inom hennes sockengränser bor ett folk som är liksom som "en enda stor och glad släkt". De, liksom grannarna i Västra Vingåker, håller ihop, går ej gärna utsocknes och gifter sig - men för all del - nog kan de gå utombys. 

Här bor allmogen i gamla trånga bondbyar där stugor, lador och pörten ligger tätt med sina halmtak, både till försvar och till tryggad gemenskap. Inte desto mindre är man generös och välkomnande när främlingar kommer på besök, ty den som färdas på vägen har alltid något nytt att förtälja, spännande nyheter och ruskiga historier. Å ju hemskare berättelse, ju bättre undfägnad blir man. 

Allmogen har i denna socken en dräkt, som vid en första blick kan tyckas lik Vingåkersdräkten. Många tycker dock att den har en lite nättare fason än grannsocknens.
I Österåker bor det detta år 1189 personer som fördelar sig på 144 hushåll. Herremannen på säteriet Forsby, som är socknens största gård med drygt 16 mantal, heter Niclas Holterman. Han är en affärsman från Göteborg som tillskansat sig godset för två år sedan, dock saknar han adlig börd. Han räknas dock som den enda ståndspersonen i socknen förutom prästen som bor i sin prästgård i Berga. 
De flesta bönder äger sina egna hemman och de är alltså av "skattenatur". I varje by finns det dock ända upp till 20 talet små gårdar vilket gör att bärgningen per gård blir relativt knapp. Hushållen är dock genomsnittligt sett stora och följden blir att fler munnar måste smaka av samma knappa kaka. Andelen torpare är också låg, vilket vi tolkar som om man helst behåller sina unga inom byns hank och stör i stället för att skifta ut dem på egna torp. 
För att kunna försörja sig på ett dessa mindre hemman hade man delvis övergett självhushållet och istället utvecklat andra metoder till sin försörjning. Därför var ”Österåkrarna”, eller ”Korparna”, som dom kallades bland sina sockengrannar, av nöden ett "resande" folk som i stora handelskaravaner for norrut mot Bergslagen för att byta mjöl, brännvin och andra jordbruksvaror mot kontanter eller andra förnödenheter.

Wingåkers kompani har 16 soldater på 14 huvudrotar  i socknen.

Året 1800 blev, förutom svält och allmänt tunga tider, ett tungt år för Österåker; 9 personer blev slagna av kopporna och liemannen skördade väl. Totalt föddes 30 barn, men 43 personer dog, varav 11 barn på första levnadsåret.

Nåväl vi vandrar vidare in i Österåkers hjärta och kommer från en höjd där vi har rätt bra utsikt över landskapet. Om vi ser västerut blickar vi över landet bort mot den högre belägna Vingåkersgränsen som består av inskjutande sand och bergåsar som hör till den stora vattendelaren. Vi passerar snart Överhulla by och Gästgiveri. Därefter fortsätter vi ned mot Kyrkan som ligger nästan mitt i socknen. När vi passerar Hullaforsen, ser vi byn Wanala som ligger ute till vänster, söder om Hullasjön, Marken mellan byn och sjön är täckt med starr och den ser ut att vara rejält sank. Får och vadare går omkring där nere. Runt byn finns vajande linfält och och längs logväggarna står ett stort antal humlestörar. Det är folk i arbete överallt. 

Österåkers kyrka

Var det patron själv, Niklas Holterman på Forsby som spankulerade omkring tillsammans med några gamla bondgubbar därnere...? De drog sig mot  stallplatserna runt kyrkan för att hämta sina ekipage och göra sig klara för hemfärd. Klockaren gick viskande och gestikulerande tillsammans med prästen mot en låg stuga strax i närheten av kyrkan. Han höll i protokollsboken där allt som avhandlats på stämmorna under de senaste femton åren fanns noterat. 

Österifrån kom en landsväg in mot kyrkbacken. Det var landsvägen mellan Nyköping, Örebro och Eskilstuna som bar, dels sydvart mot Nyköping längs öljarlandet, där byarna Nederhulla, Sjögöle, Lucketorp, Skogen, och Waltran låg, dels nordvart, där den svängde av i ett vägskäl runt Hullasjön mot Örebro, men även fortsatte rakt fram över Forsby mot Julita o Eskilstuna. 

Längs sjön Öljaren har socknen sina bästa jordar på en, dels jämn, dels småkullig mark som sluttar ned mot sjön. Runt Hullasjön passerar landsvägen förbi byarna Ettersta och Backa och bär sedan vidare uppemot det höga och kulliga landet vid Hjälmarstranden där byarna Blomsterhult och Rörvik ligger samt Kroken och Maren. 

Vi kom dock att följa vägen mot Forsby.

Bäst som vi vandrade längs vägen kom en svart katt fram ur skuggorna. Den satte sig på vägen framför oss och även vi stannade upp. De gula ögonen fokuserade intensivt och snart lät kattan blotta sina tänder i ett sakta väsande. Plötsligt skjuter hon rygg och fräste till. Jag tog upp en sten och slängde den mot katten och hon for iväg längs vägen mot Forsby. Plötsligt tornade mörka molnbankar upp västerut, Solen gick i moln, skuggorna försvann och ersattes av ett dunklare ljus. Kalla vindar prasslade i löven och förebådade åskfronten som skulle passera. Instinktivt drog vi kapporna tätare om kroppen. Ett par korpliknande fåglar cirkulerade högt uppe ovan Ekarna i allén. men började sänka sig ned mot vägen allt mer. 
Ute på åkrarna arbetade folk fortfarande, som om ingenting hänt. Några barn sprang förbi på vägen. De kappades till den grind vi snart skulle passera - kanske med hopp om att vinna grindslanten. Lite längre fram stod en gammal krum gumma iförd ett huckle och gamla slitna klädtrasor. Vi närmade oss sakta. Hon bevakade oss stint. I ett rep höll hon ett raggigt svin som drog en liten vagn. Framför sig, liksom till skydd, höll hon i andra handen en käpp av ene. 
Med vattniga ögon utforskade hon oss först, när vi kom vägen fram, sedan sänkte hon blicken och stirrade hårt i backen när vi passerade. Hon mumlade något, som påminde om en besvärjelse och fingrade på en tillsnörd läderpung som hängde runt halsen. I andra handen höll hon ett hamprep som hon kopplat grisen med. Galten, var det fulaste svin vi sett. Enögd, högbent och raggig i pälsen. Efter sig drog han en liten enaxlig skrinda vars hjul bestod av vingliga träskivor, - som gamla silltunnelock. Det ena hjulet var trasigt och hade nödtorftigt reparerats med några gamla brädstumpar, vilket gjorde att det nätt och jämnt gick runt, utan mer hasade i gruset. En korg stod på skrindan och däri låg en säck av buldansväv och en filt,. På filten låg den svarta katten som vi nyss kört iväg. Den flög upp och sköt rygg med ett ilsket fräsande mot oss. När vi passerat böjde sig kärringen ned, plockade upp något från vägen och stoppade det i säcken. Sen hötte hon med käppen efter oss och mumlade hotfullt. Vi kände oss obehagliga till mods, men fortsatte vägen fram utan att lossa om kärringen. Ungarna som hade väntat vid grinden var helt plötsligt borta, så vi fick öppna själva och hävde oss därför på den tunga grinden.  Plötsligt kände jag en stöt i ryggen och det hördes en hes väsning bakom oss. Men när jag vände mig om var den häxliknande kärringen och grisen borta! Som uppslukade... Plötsligt slog en svart korp ned på grindstolpen. Den skrek till och flaxade hotande emot oss innan den försvann. 

En isande känsla av obehag grepp tag i oss i och vi ökade på hastigheten ut ur Österåker. Nu kom åskskuren över oss och ljudet från dova åskknallar rullade uppe i atmosfären. Vi ökade farten mot en torparstuga som låg vid vägkanten. 

Efter ett par hundra meter blev vi dock omkörda av en täckt vagn som färdades vägen fram dragen av tvänne hästar. Kusken beordrades att hålla in hästarna och en dörr öppnades mot oss från kupén. – Varthän, vandrare, hördes en röst därinifrån. – Julita sockenkyrka, min herre, svarte jag. – Nåväl, träd in, ty ruskvädret är över oss allaredan och där kan ni inte irra omkring. Mitt namn är Carl Stursk och jag ämnar mig till patron Ribbing på Gimmersta. Kyrkan befinnes strax därstädes. Så vi äntrade vagnen och slog oss ned mittemot den generöse mannen. 

Vi presenterade oss, men han lyfte inte ens ett ögonbryn. Istället bjud han oss varsina kritpipor med god Virginiatobak och berättade att han var lantmätare, som nu kallats till säteriet Gimmersta gård, i Julita socken, för att upprätta nya kartor inför upptagandet av trenne nya torp. Vagnen satte fart, och vår ciceron tog till orda: - Snart osade kupén av sötaktig  tobaksrök. Vi njöt av vår gemytlige ciceron, medan regnet trummade som värst mot taket.

Hernbloms Bokförlag, Kyrkvägen 3, S-643 60  Julita, tel: +46 150 913 77, mobile +46 708 213 777