En stengärdesgård löper ned mot Lassjöns sanka strand. Några getter har inhägnats i en hage och ett par äldre kvinnor har påbörjat årets lövtäkt och är i full färd med att hamla några träd till vinterns foderbehov. 

Landskapet växlar mellan granbevuxna hult och stenfyllda betesängar där kritter går i vall. Gärdesgårdar vindlar över de små ägorna och vi passerar grind efter grind. Strax norr om vägen ligger det gamla frälsehemmanet Getskafv. En katt satt på trappan och plirade mot oss. Den sena eftermiddagen gjorde att arbetsdagen började lida mot sitt slut eller rättare sagt att det var dags för ”kvällsvarden”, men eftersom kvällen var både ljus och ljum kunde det nog tänkas att arbetet kom att fortsätta ännu några timmar. 

"Vingåkers Vargarna": Ja så kallas de goda Vingåkrarna av sin sockengrannar när de stöter på varandra ute på vägarna eller på marknader. Numera hade ju dessa ”Östra Vargar” vunnit sitt eget revir, och detta vårdade man med stolthet och omsorg. Till ytan var det något större än Skyllinge, men det taxerades bara för 38 11/16 dels mantal. Jordarna är alltså rätt magra. 
De flesta ur allmogen var beroende av frälset.  Bonden på Getskafv exempelvis arrenderade hemmanet och löd under herremannen på Skalltorps säteri vilket även ett tiotal andra torp inom socknen gjorde. Det fanns en stor andel dagsverkstorpare under de stora gårdarna, dessutom var andelen tjänstehjon (dvs. drängar och pigor) hög. Många av de unga som ville bilda familj erbjöds att bryta mark och bosätta sig i ett torp. Det här året noterades 2 stycken nybyggare i socknen av prästerskapet. Befolkningsmässigt är socknen en av de mindre, och räknar detta år 
1 440 personer eller 203 hushåll varav ungefär en tredjedel på mantalsatta hemman. De flesta låg på frälsejord

I socknen finns ett antal militära tjänstemän tillhörande Kongl. Södermanlands Regemente. Wingåkers Kompani har ett Sergeantsboställe på 1/2 mantal Långvik dessutom finns en "Pipare" på bostället 1/4 mantal Timmermon. Samma kompani har förövrigt 11 soldater på rote i socknen.

Tisnaren utgör en naturlig gräns mot söder. Socknens förnämsta vattendrag leder från Tislången till Wiren via sjön Bjelken. Detta benämnes Forssa ström och hyser tre fall åt öster och norr till Bjelken samt ett fall vidare ut mot Viren. I norr utgörs landskapet av små bergknallar omväxlande mellan små slätter i väster och söder av mer bergländig terräng, kärriga och sandiga skogsmarker. Landskapet i Östra Vingåker kan väl knappast kallas för bördigt och lättodlat. Därför har de stora gårdarna utvecklat även andra näringar. Två stora järnbruk, flera kvarnar och vattensågar finns inom området. Bland de anläggningar som är uppförda kan vi nämna Forssa Bruk som drivs av ägaren Daniel Indebetou. Där tillverkas stångjern, spik, årderbillar och annan järnmanufaktur. Mer om det andra bruket nedan.

Vi kom nu inridande österifrån i socknen. Vi skrittade lätt på våra goda ridhästar som verkade vara i en sällsynt fin kondition, ty de visade inget tecken på trötthet. När vägen tog av åt höger i ett vägskäl valde vi denna sträckning eftersom vi önskade passera Claestorp och så småningom kyrkan.

Hade vi istället fortsatt rakt fram skulle vi snart ha nått ännu ett vägskäl, låt oss kalla det numro två, för enkelhetens skull, där vi kunde ha styrt kosan söderöver och då passerat ortens gästgiveri, Sätra, därefter via grannsocknen Malm, vidare ned åt Linköpings Höfdingdöme. Skulle vi istället valt att fortsätta vägen fram även i vägskälet numro två, hade vi snart passerat Forssaån och säteriet Forssa med undeliggande bruk. Därefter hade vägen vindlat vidare nedåt Kolmårdenskogarna och Finspongs Bergslag. Slutligen om vi valt den  norra riktningen i vägskäl numro 2 hade vi passerat säteriet Fostorp och därefter kommit ut på kyrkvägen mellan Qvarngöle och Kyrkan. 

Färden gick nu istället in i en vacker lindallé som vi förutsatte var planterad av herremannen på Claestorp. Snart dök den stora gården upp med sitt vackra corps de logi och omgivande flygelbyggnader och ladugård. Claestorp har varit ett fideikommiss för dess ägare släkten Lewenhaupt under de senaste 18 åren och den nuvarande innehavaren är Claes Axel Lewenhaupt. Förutom sätesgården består Claestorp av det underlydande frälse säteriet Fostorp, nu under renovering eftersom det utsattes för brand år 1798, samt Qvarngöle vilket även utgör prestgård. Man kontrollerar också socknens andra bruk, nämligen Krämbohl med stångjärn och manufakturtillverkning, beläget strax efter Virens avlopp i Nyköpingsån, Man har dessutom anlagt kvarnar och kalkstensbrott. Dessutom kontrolleras närmare tjoget torp inom socknen, så att totalt 13 mantal nu ligger under Claestorp.

Östra Vingåkers Kyrka
Efter passage av herrgården fortsatte vi i den fagra allén upp mot kyrkan.  Östra Vingåker är den yngsta systern i vår ”sockenbukett”. Bygden som idag motsvarar socknen, utgjorde förr den sydostliga delen av den omfångsrika Stora Wingåkers socken. 
Det stora avståndet till socknens kyrka fick dock till följd att var kyrkfärd för den fromma allmogen var förenad med stora, ja nästan oändliga, uppoffringar och det var inte alltid man kom tillbaka i tid till påföljande dags arbete. Detta påtalades och 1642 fick trakten sin egen träkyrka med en särskild kaplan förordnad från år 1648. Efter 1753 var kyrkan ombyggd i sten på bekostnad av riksrådet greve Stromberg på Claestorp och övriga herremän i socknen. 

Dessa torn, som tyvärr saknas på ovanstående skiss,  har ett mycket karakteristiskt utseende och skänker en säregen profil till området. Det västra tornet utgör gravkor för släkterna Stromberg och Lewenhaupt och det östra utgör socknens spannmålsmagasin och klockstapel. 
Vi kunde dock inte ägna mer tid åt Östra Vingåkers kyrka utan red i raskare tempo vägen fram mot Krämbols järnbruk.

Därefter beslutade vi oss för att ta vägen om det vackra gamla Sjöholm. Ett av de äldsta säterierna på orten, vackert beläget på sin holme i den glittrande Näsnaren, ägande torp, kvarnar och ett skattlagt ålfiske. Nu stod säteriet dock under en oviss förvaltning eftersom dess ägare lär ska befinna sig på obestämd ort i utlandet. Trädgården, parken och den gamla hälsobrunnen har somnat in och girigt ogräs trängtar efter att ta över den goda matjorden… 

- Ja, ja, vi får lämna Sjöholm åt framtiden. Vi måste vidare och fortsätter därför vägen västerut. När vi rider längs Näsnarens västra strand ser vi kvällssolens strålar reflekteras på den krusiga vattenytan och hur det även glittrar i fönstren på det gamla slottet. Ett hägerpar flyktar bort mot slottet. I vår fantasi står den fagra Catharina Fleming i salen innanför glasen och väntar på den eviga kärleken. – Nåväl, en betagande vacker stämning, är det i alla fall. 

Hernbloms Bokförlag, Kyrkvägen 3, S-643 60  Julita, tel: +46 150 913 77, mobile +46 708 213 777