 
Det var en gång åtta
systrar...
Ja det var inte vilka systrar som helst… Utan det var
åtta systrar som av vår herre utrustats rikligt, men med lite olika
förutsättningar. De hade alla fått berg, jord och vatten… De hade
tilldelats skog och växter, vilda djur och tama. De hade fått varsin
stam som de kunde husera med och sätta att förvalta sina
landamären. Och inom sig hade de där systrarna utsett friherrar,
grevar och baroner, som hade tilldelats sina egna landområden.
Men i gengäld hade dessa fått
lova systrarna att bygga en kyrka i varje socken och underhålla den
och se till att herrens ord predikades för allmogen. Och de fick se
till att vägar byggdes och underhölls så att folk kunde
transportera sig genom socknarna, - Ja framförallt till kyrkan förstås,
så att de skulle kunna hålla sig informerade som stora händelser
som timade i vårt rike. Men nu hade många år förflutit i deras
respektive socknar.
I bygderna gick
nu folket omkring och pysslade
med både jordbruk och skogsbruk. Där hade blivit ett dunkande från
stångjärnshamrar och ett pysande från kolmilor, och på de stora sjöarna
stävade segelskutor och ekor med virkeslaster och all sköns förnödenheter
som behövdes för det dagliga livet. Men mest av allt klarade folk
sig själva i de här socknarna. För det man behövde, det fick man
också tillverka själv.
Varje bondmora och bonde fick utrusta sitt
hemman så att de kunde försörja en hel hoper människor. Barn, mor-
o farföräldrar, drängar och pigor, inhyses och så alla djuren.
Hushållen var stora, allt som oftast, och då krävdes det att alla
drog sitt strå till stacken för att det skulle bli mat på bordet.
Men mat blev det inte alltid, nej, under den senaste tiden hade mycken
svält och elände farit genom socknarna, och med detta kom även
sjukdomar.
Man
talade om att den onde, Hin själv, gick ikring i stugorna och spred
elakheter och armod.
Så det gällde att vara till lags och inte reta i onödan.
Dock, om hade man det rätt ställt med Tomtefar på gårdstunet, och
med Skogsrå’t långt därinne bland mäktig tall och gran, eller
med Sjöråa som lurade under ytan i fiskevattnen, och hade man
dessutom läst katekesen. Ja då kunde man nog gå säker från olycka
och bedrövelse, då kunde fäna få ro, blodet levra sig och
visthusboden slippa påhälsning.
Men, om vi nu skulle titta lite närmare på de åtta
sockensystrarna, som alla styrde över varsin kyrksocken i nordvästra
Sörmland. Sju av dem, hade sina socknar i Oppunda härad i Nyköpings
län, medan den åttonde och minsta systern, hade fått sig tilldelad
en socken som hörde till de västligaste trakterna av Östra Rekarne
Härad i samma län.
Den
första systern hette ”Floda”.
Hon var välväxt. Bred över höften, med en fyllig barm. Hennes
bruna, tjocka hårsvall och djupblå blick gav ett säkert intryck.
Hon var en arbetets dotter och vid hennes sida stod alltid ”Argus”.
Den starkaste av dragoxar.
Ett fåtal friherrar hade vunnit hennes gunst och tilldelats säterier
inom rå och rör. Men där fanns mer frie bönder på gårdar inom
hank o stör. Dessutom i både torp och backstuga. Hos henne skulle
ingen känna sig hemlös och otrygg, nej hos henne skulle folk arbeta
och leva i sämja. ”Mat på bordet” var hennes
valspråk. För bofaste såväl som vandrare.
Den
andra systern hette ”Skyllinge”.
Hon var stark och ståtlig. Rågblond med blåklint i blick. Inte alls
så bred som Floda, nej smärt och smidig som en vidja, kvick till
beslut, men sparsam och utan stora åthävor. I hennes land fanns
endast en vasall men den friherren tjänade henne väl. Hennes
domäner var inte lika ymniga som Flodas, men där fanns så alla
kunde bli mätta, ”Flit och Nit” var hennes
valspråk. En vädur,
stor och grov, var hennes ledsagare.
Den
tredje systern hette ”Malm”.
Hon var bredaxlad och kunde nästan mäta sig med Floda när det
gällde storlek. Det svarta hårsvallet följde hennes viga kropp
ända till ryggslutet och hon var nästan alltid klädd som en
ädling. Hennes följeslagare var en förnäm
hingst,
med en man, som likt hennes långa hår, spelade i vinden.
Det hade gått henne väl under de senaste århundradena, mest på
grund av att hon hade en stark och mäktig vasall inom sina gränser
som utvecklat näringarna inom socknen och anlagt både
stångjärnsbruk och duktiga jordbruk. Hos henne hade de gemensamt
beslutat att hysa sitt "Ting" och låta rättvisa
skipas. Hon hade därför valt ”Lag
och makt” till sitt valspråk och hon vill helst bli kallad
”Stora
Malm”
Sedan
kom ett tvillingpar. Men de var så olika de kunde bli, för den ena
hade ränt i höjden och med tiden svält ut så pass att; - ja
faktiskt så att hon nu var den mest omfångsrika av de åtta, medan
den andra började ty sig lite mer åt ”Malm”, som hon kände ett
nära samröre med. Från början hade de bägge fått den största
ytan av alla att husera på, men det gick inte bättre än att de
råkade i luven på varandra och fick börja dela på sig för en
trehundrasextio år sedan ungefär. Vingåker var deras namn och de
fick så heta, även fortsättningsvis, men den största av dem,
kallade syskonen hädanefter för "Västra Vingåker" och
den lite mindre, ja hon fick heta "Östra Vingåker”.
Nu
skall ni inte tro att "Östra
Vingåker" var efterkommen bara för att hon var
mindre än syster sin, -
"Nejdå !". Hon hade fått rejäla vattendrag och
sjösystem dragna genom sin socken, men dessvärre lite sämre jordar
som inte alltid var de bästa för åkerbruk. Fast den prövningen
hade hon bemött på det allra bästa. Därför hade hon satsat på
kreativa friherrar med skarplynne och driftighet. Så i hennes socken
fanns både stångjärnshamrar och manufakturhamrar, och det fanns
massor med flitiga skogstorpare som kolade i skogarna och fiskade i
sjöarne
- Jo men visst, det är klart
att det även fanns gårdar och jordbrukare också, ty nästan alla
var innerst inne bönder.
Hon var nöjd med tillståndet i sin socken och ”Snille och smak”
blev hennes valspråk, nu när hon äntligen fick råda sig själv.
Vid sin sida hade hon en fiskgjuse
som med vaksam blick höll henne informerad om vad som tilldrog sig i
hennes domäner.
Sen har vi då kommit till den femte systern, och som jag sa tidigare
hade hon fått stora rika bygder att ställa med.
- Om de andra
systrarna hade två stångjärnsbruk så skulle hon ha tre !
- Hade de en
kyrka, så skulle hon ha två !
- Hade de två gästgivargårdar, så
hade hon fem !
"Västra Vingåker"
var hennes namn och visst var hon stor och grann där hon låg och
bevakade gränserna ut mot Örebros och Linköpings Hövdingedömen.
Hon hade en stor och grann kyrka och rika och stolta storbönder med
rejäla gårdar. Där fanns de vackra sockendräkterna - ja de fanns
förstås sockendräkter även hos de andra - men de flesta
ansåg nog hennes dräkter för de grannaste. Så vad väljer då
denna mö, med sina tvenne vargar
liggande vid fötterna, som sitt valspråk: Jo ”Heder & Ära”
Men nu är det dags för lilla pigga syster ”Österåker”.
Den sjätte i ordningen, Ett kärvänligt leende och pigga bruna ögon
möter den som har glädjen att språka med henne. Vid sin sida har
hon alltid en korp,
som vi ju vet är vishetens fågel. Hon har resolut utsett endast en
friherre på sina domäner. Resten av bygden skall fria bönder
tilldelas och där själva förkovra sin mark inom hank o stör. Nu
hörde det till saken att hennes trakt var liten till ytan, men alls
icke arm. Nej, där fanns goda spannmålsjordar och ett arbetsvilligt
folk, men kanske ibland för många till antalet för att kunna
försörja sig på det som marken gav. Därför var hennes stam i stor
utsträckning ett resandefolk som genom handel drygade ut sina
inkomster. Hennes valspråk är ”Arbete ger frid ”.
Den sjunde systern heter ”Julita”.
Hon är känd för sin skönhet och mångsidighet och hon leder sin
socken med inspirerande men krävande instruktioner om alltings vård.
Hennes mörka hår är oftast dolt under sidenschalett och de gröna
ögonen ber alltid om absolut uppmärksamhet, Mången kavaljer har
under dansens virvlar njutit av hennes älskliga charm. Under flera
år har hon också tillåtit ett antal friherrar på stora gårdar att
sköta bygdens lekamliga försörjning. För den andliga var fordom
ett kloster anlagt men ett rykte for över nejden som påstod att
munkarna börjat missköta klostret och därför fick lämna det.
Detta tog henne hårt, men hennes friherrar lät då bygga till den
gamla klosterkyrkan och nu stod där en bländande vacker kyrka vid
sjön Öljarens strand. I hennes knä låg alltid den tama rävhonan
"Saba", vars namn härrörde från klostret. Hennes
valspråk är ”Kärlek
och Tro”
Den åttonde systern lystrar till namnet ”Näshulta”.
Det är den minsta systern i skaran. Hon är en snäll och vän kvinna
som har en vana att uppoffra sig för det bästa, men listigt dra
fördelarna av andras tacksamhet. Hennes glittrande skratt och varma
bruna ögon ger henne många förtrogna vars vänskap hon värderar
högst av allt. Hennes socken var liten och hon önskade att den
skulle ha en stark vasall som kunde ge trygghet åt allmogen men
därutöver fick den gärna ha flera friherrar, om de kunde dra jämt.
Hennes skogsbevuxna och kuperade bygd var lodjurets hemvist, därför
hade hon en kelen lodjurshanne
som sin favorit. Hennes valspråk är: ”Tjäna
i glädje”
De åtta systrarna kom rätt bra överens, men satt en dag vid det
stora slagbordet i matsalen, och kivades om tillståndet ute i
socknarna. För nog hade de uppsnappat ett och annat under sina
vandringar i de prunkande trädgårdarna och parkerna och visst hade
det "tisslats och tasslats" vid spelborden då
förströdde sig med damspel och bräde...
Plötsligt
slog ”Malm” näven i bordet. Nu var det dags att informera
sig om hur det egentligen förhöll sig. Hur hade de usla folken det i
sina slott och kojor? Hade svälten nått även deras socknar?
Arbetade de duktigt? Fanns där rättvisa? Var de rättrogna och
starka i anden? Fanns där kärlek och hopp? Fanns där intriger och
ränker som kunde skapa oro? Förföll de åt synd och skörlevnad?
Hur förkovrade friherrarna och bönderna sina näringar inom jordbruk
och bergsbruk?
Ja,
frågorna var många, och man ville inte längre sväva i ovisshet,
utan beslutade sig för att snarast - ja helst redan efter desserten -
kalla in några kunskapare för att förvissa sig om huru det
förhöll sig. Den första rapporten skulle avlämnas nyårsafton år
1800, och ge systrarna en ”nulägesbeskrivning”, för att
använda en modern term. Därefter skulle man analysera fakta och
utarbeta en strategi för sina socknar. Operativa handlingsplaner
skulle författas och iscensättas.
Men
stopp! - Man fick icke hasta inför en sådan tung och
skickelsediger uppgift som detta. Dessutom önskade man flera redogörelser och därför ville
man att kunskaparna skulle leva ute i bygderna länge, ja helt säkert
under många år. För systrarna ville
väl veta hur folket ute i bygderna anpassade sig till den oroliga omvärld
de visste skulle komma om något århundrade. Och man ville att detta skulle utmynna i
ett digert verk. Måhända ett bokverk...
Här
skulle komma att ställas stora krav på de bägge kunskaparna. Ty med
taktfullhet och diskretion, skulle man nu beblanda sig med allmogen.
Leva på bondehemman, adelssäterier, i backstugor och torp, smyga sig
in i sakristior och på brukskontor, vandra längs vägarna, fånga
upp skvaller på gästgivargårdar och torg. Sitta på sockenstämmor,
lusläsa kyrkoböcker och protokoll.
-
Ja det var sannerligen ett digert uppdrag, som väntade dessa
kunskapare. Systrarna babblade ivrigt i munnen på varandra och kom än
med det ena förslaget, än med det andra…
|
