Vår resa begynte på Bie Gästgiveri, en sommarmorgon i juni, år 1800, hos den sävlige gästgivaren ”Bengt i Bie”. Denne arrenderade gästgiveriet av dess ägare riksdagsmannen 
Olof Larsson, som detta år, vid riksdagen i Norrköping, hade utsetts till talman för hedervärda bondeståndet. Riksdagen - som förövrigt fick ödesdigra och oundvikliga konsekvenser - inleddes som bekant den 10 mars och kom att avslutas endast några dagar efter att vi lämnat Bie. Efter att ha intagit en trist dejeuné, som, trots allt, lättades upp väsentligt, av att den rara gästgivarpigan lyckades trolla fram två långa frukostsupar, mitt framför ögonen på sin sömnige husbonde, for vi vidare. – Gutår! Gästgivare!, utbrast vi, när vi bockade, smällde ihop klackarna och gick ut till vår väntande hållskjuts. Hans konfunderade blick orkade knappt följa oss över trappan. Men jäntan blinkade käckt till avsked med ena ögat... 

Ekiperingen vi buro under denna resa skulle kunnat avslöja att vi var tvenne oförargliga studiosus, om än något överåriga på hemväg från universitetet i Uppsala. - Nu bör väl tilläggas att detta inte var någon alldaglig syn i dessa delar av Södermanland, enär studenter hemmahörande i den här landsändan var något mycket sällsynt. Detta år hade enligt statistiken endast en - säger en - student frambringats ur de breda folklagren. Men kanske kunde man i bästa fall ta oss för s.k. Informatorer, på väg till någon uppdragsgivares kunskapstörstande discipel..... 

Nåväl;  Vi var på genomresa i socknen och stadda till Ramsta Gästgiveri i Skyllinge. Det var i alla fall vad det stod i vårt respass. Den pigge och pratsamme skjutsbonden smackade igång gästgivartrillan och vi for upp på åsryggen söderut mot Floda kyrka. Utsikten över dalgången, med Bieån, som föll av ned mot Lundsjön, var betagande vacker, med leende björkdungar där korna gick i vall, under uppsyn av några småpojkar som herdar.

Vi befann oss i "syster Flodas" socken. En socken som, enligt vår välgrundade mening, är en av de största och tryggaste av de åtta. Hon representerar hela 88 3/20 dels mantal och försörjde detta år 2 840 själar som var fördelade på 416 hushåll, enligt prästerskapets beräkningar. Här mötte oss många starka och självständiga lantmän. 

Några adelsmän fanns inte i livet detta år, men väl levde deras änkor fortfarande på sina sätesgårdar i högönsklig välmåga. Där fanns även några kraftfulla bönder med stora hemman. De flesta bodde dock på mindre hemman insprängda i oskiftade bondbyar. På backstugor och i torp satt både gamla gummor, änkor och yngre familjer. 
Av svält har vi sett en hel del, men av sjukdom intet onormalt. Längs vägen stötte vi -  som vanligt var under detta år - på många fattige tiggare och en och annan fora med virke. De flesta av di bofaste var dock fördelade i arbete med slåtter på de många små inägor och ängar som hörde till byarna.

De trygga flodabönderna, - Ja, av innevånarna i grannsocknarna kallas de för ”Floda Tokar” eller ”Floda äfsingar”, håller familjen närmast sitt hjärta och gemenskapen med naboarna utgör en grund för en säker utkomst. Därför lever fortfarande många bondfamiljer kvar i de uråldriga bysamhällena, tätt sammangyttrade. Ofta träffas de i byarnas gillestugor, spelandes bondtolva eller dryftande skvaller, tillsammans med de andra byamännen. De är ihärdiga och orädda. Måhända lite allvarsamma och inte alltför snara till förändringar.

Eftersom Flodasocknen är en av de större i vår "bukett" finns inom dess rågångar många soldater tillhöriga Kongliga Södermanlands Regemente som där har torp och täppa.  Vid Juresta är inrättat ett boställe för en fältväbel tillhörig Oppunda kompani och dessutom har nämnda kompani här 28 soldater på rote. Rotarna i de västra delarna av socknen hör dock till Wingåkers kompani som där har 17 soldater på rotering. 

Men, om vi skulle fortsätta att beskriva socknens natur kan vi säga att den genomkorsas av den järnmalmsåder som löper i ost-västlig riktning genom norra Sörmland. Här brytes järn vid platser som Stafs-, Skarndals- och Gölstugu gruvfält och vid Walfalla grufvor som ligger på andra sidan Bie upp emot Julitas rågångar. Ett flertal familjer finner förövrigt sin försörjning av detta arbete och förser därmed några av de omkringliggande socknarnas järnbruk med järnmalm. Förövrigt finns där en garvare med ett garveri i Vännevad, Där finns mjöl- och sågkvarnar och torpare som sysslar med kolning till bruken och herrgårdarna.

Floda har ett landskap som faller ut mot sydost, vars högsta partier betäcks med ståtliga skogar och med bördiga och djupa dalgångar.  Längre söderut avlöses dessa av stora fruktbara slättland. De livgivande vattendrag som ger kraft åt många såg- och mjölkvarnar i bygden rinner upp i skogstrakterna mot Julita och Näshulta i norr. I sjöar som Långsjön, Lundsjön och Elgsjön faller det ut i den centrala slättsjön Floden (som måhända döpts efter kära syster Floda, eller vice versa). Där förenades det med vattnet från Jägern som hämtat lite av sitt tillflöde från skogarna strax västerut. Från Floden strömmar vattnet vidare ut i Kyrksjön och sedan vidare i en stundtals strid å, ut över ett allt som oftast vattensjukt område ned mot Skyllinge socken. I det senast nämnda området torde endast slåtter av starrängar och visst bete kunna vara för handen. Ett flertal ängslador ligger på bägge sidor om området. Socknens centrum utgörs alltså av Flodadalen som i sitt inre egentligen består av några sidlänta kullar som ligger omgivna av sjöarna Jägern, Floden och Kyrksjön.  

 Gravkoret är ritat av Eric Dahlberg och dekorerat med rika stuckaturer. I koret hittar man minnesvårdar över fältmarskalk Lars Kagg och hans fru. Ovanstående skiss utfördes av Peringsköld år 1686, alltså för 114 år sedan. Kyrkan har till utseendet inte förändrats mycket. Dock måhända att taket bör ses över inom den närmaste tiden. Kyrkan ligger centralt i Flodadalen på en höjd. Med tanke på att socknen har en stor befolkad yta är kanske detta inte den lämpligaste placeringen. Men om man beaktar att det medeltida Floda sannolikt befolkades kring Flodadalen, där alla tegskiftade byar ligger, och att det är först under senare tid som nybyggare och torpare flyttat ut till de mer perifera områdena i väster och norr. Ja då verkar det mer rimligt. Även nejden norr om Bie by, upp emot Hvalfalla och Husby, är en äldre kulturbygd, där byarna Biesta, Slättfall och Boda ligger.

Denna socken genomkorsas av flera vägar eftersom det är en stor socken som spänner över ett landskap som är vitt och brett. Den vägen vi nu befor bar till Floda kyrka, men skulle innan dess möta ett antal avtagsvägar som ledde ut till andra områden i socken. Först bör vi kanske nämna något om det vägskäl som vi redan passerat, där vägen från Hvittorps Gästgivargård i Nordvästra Floda anslöt till vår. Den utgjorde den led som de flesta resande till Vingåkers socknarna använde sig av. Under resan passerade man då de trakter där gårdarna Fäboda, Ängetorp, Nygård och Hökärr ligger. Söder om vägen ligger Hissjön med några torp och gårdar runt vikarna. Söder om Hökärr finns gårdarna Hällvik och Uddgölet. Slutligen kommer man så fram till Gästgiveriet i Hvittorp innan det är dags att öppna sockengrindarna till Västra Vingåker.

När vår skjutsbonde passerat Lundsjön anslöt en väg norrifrån som drog vidare nedåt sjön Floden och Ökna by, samt säteriet Ökna. Den vägen delade sedan upp sig i en sväng, söder om sjön, in genom myllret av stugor, bodar och lider i Öknaby och mot Ökna Slott, medan den andra svängen fortsatte i en mjuk båge runt Floden. Primärt passerades säteriet Abbotnäs, men i närliggande område finns även hemmanen Bro, Rosendal, Skarndal, Munkebo och Baggetorp. När Floden passerats, går vägen över ån som rinner in i Kyrksjön, därefter vidare ned till väster om Kyrksjön, förbi byarna Berga och Ramsta samt säteriet Fors, innan den slutar på kyrkbacken.

Från kyrkan bär en annan väg västerut, förbi byn Näs och säteriet Wegersberg, vidare mot Näsnarens norra vikar, där säteriet Nästorp ligger (under Eriksberg) med tillhörande by Nordankärr. Runt Näsnaren ligger förövrigt flera hemman, varav Gummetorp, Strängstorp, Sund och Siggetorp kan nämnas.

En annan väg bär slutligen norrut från kyrkan till säteriet Fjällskäfte, söder om Gålsjön, och vidare förbi Granheds byarna in i Mellösa socken.

Den väg vi for på, vilken får sägas vara stora landsvägen i socknen, fortsatte efter Lundsjön, upp på Löketorpsåsen innan den, via en bro passerade sjön Jägern, därefter byn Kalsta innan vi slutligen når fram till kyrkan. Sedan fortsatte den vidare in i Skyllinge socken, men innan dess har ännu ett vägskäl passerats. En sockenväg ansluter nämligen vid Juresta by, ut mot  byarna Tjugesta, Göttersta, Eneby, Julsta och Staf där även socknens största gruvfält ligger.  

Vår trilla passerade Floda kyrka, och fortsatte vägen framåt mot Ramsta. Hela skjutshållet var på 7 fjärdingsväg mellan Bie och Ramsta och nu var vi gott och väl halvvägs varför vi borde vara framme om någon timme. Vi skulle dinera å Ramsta Gästgiveri var min tanke…

Hernbloms Bokförlag, Kyrkvägen 3, S-643 60  Julita, tel: +46 150 913 77, mobile +46 708 213 777