December, Julmånad

December, har sitt namn av det latinska ordet "decem" som betyder tio eftersom denna månad var den tionde i det gamla Romerska året. Den är dock den tolfte i det Julianska året. Det svenska namnet "Julmånad" kommer av att vi firar julhögtiden under senare delen av månaden.

datum
förekommande beteckningar på runstaven

4.
Barbara/Barbaras dag: 1) en släde (vinterföret), 2) ett kors, 3) ett kapell, 4) ett torn (syftar på Barbara)
B är latin och betyder "utländsk", "ohyfsad eller vild", Hon var född ibörjan på 200-talet i Nicomedia i Mindre Asien. Hennes far var hedning och hyste den största avsky för kristendomen och stängde därför in dottern i ett torn för att hon ej skulle komma i beröring med några kristna. Nu föll det sig så att hennes far företog en resa och under detta tillfälle undervisade den berömde kyrkofadern "Origenes" henne i kristendomen. Detta fick till följd att hon, när hennes fader kom åter och ville gifta bort henne med en hedning... Ja då vägrade hon bestämt. Den hårde och grymme fadern utlämnade henne då till en domare som förgäves sökte få henne att återgå till faderns hedna tro. Hon vägrade emellertid och blev därför dömd till att halshuggas. Domen gick i verkställighet den 4 dec år 240

6.
Nicolaus/Nilsmässan: 1) (En orm som biter sig i stjärten (emedan de gamle började sin tideräkning på runstavarna från denna dag)
N är grekiska och betyder "folkets besegrare". Denne var en from biskop i Myra i Mindre Asien, död 343. Under namn av S:t Niclas tillbedjer Ryssarna honom som sitt skyddshelgon och bär ofta på sig hans bild av silver eller koppar. I Sverige har S:t Niklas blivit bekant genom Ryska fångar. Stockholms storkyrka är invigd till hans minne och kallas Nicolai kyrka. I Forshems kyrka på Kinnekulle finns hans bild huggen i sten.
En annan Nicolaus eller Nils var född i Steninge, studerade i Paris och Orleans, samt blev biskop i Linköping, där han dog år 1391. Han var en aktningsbjudande och kraftfull man och bör uppmärksammas särskilt eftersom han var den siste svensk som påven förklarade "helig". På hans gravsten i Linköpings domkyrka finns en latinsk vers som på svenska betyder: "Här ligger Östgöta biskop begraven, en gudeligt sinnad man, ett mönster av sedlighet, en intagande himlalärans tolk: Han har värdigt tecknat den heliga Annas och Birgittas och med högtidlig stil tolkat Ansgarii leverne."
Under katolska tiden predikades Nikolai- eller Nilsmässan högtidligen med gudstjänst.

8.
Maria avlelse dag: 1) en krona eller ett krönt huvud
Katolikerna ansåg/anser att Jesu moder var avlad och född utan synd, vilket påstående utgjorde ämnet för deras gudstjänst på denna dag. Den åsikten saknar dock allt stöd i Bibeln, varför man i vårt land, efter evangeliska lärans införande, i stället predikade över släktregistret som anges i Matth. 1 kap. Senare blev denna högtid helt avskaffad.

9.
Anna: 1) en kvinnobild, 2) en kanna (nu bör julölet vara färdigt)
A är hebreiska och betyder "nåd" eller "förbarmande". Anna var enligt en gammal sägen jungfru Marias moder. En annan kvinna med detta namn, "Sanct Anna", levde i Vadstena och var Sanct Birgittas klostersyster. Henes leverne är skildrat av den ovannämnda biskop Nils i Linköping. (Jfr. även även namnet "Sanct Annas skärgård" utanför Östergötland)

13.
Lucia/Lussedagen: 1) en skräddarsax (De långa nätterna blir nu avklippta)
L är latin och kommer av ett ord som betyder "ljus". Hon var en flicka i Syracusa på Sicilien, om vilket följande berättas: Trolovad med en ung man, begärde hon av modern sin brudskatt och skänkte den åt de fattiga enligt den kristna bekännelsen efter övertygelse och efter att, i en berättelse, ha tagit del av en martyrs höga ståndaktighet. Hennes blivande man kunde inte tolerera hennes böjelse för den kristna läran utan anklagade henne då inför en domare. Denne domare kunde dock inte förmå henne att offra åt avgudarna som hedningarna dyrkade, utan hon förblev ståndaktig. Som straff blev hon då marterad/pinad till döds. Detta lär ha skett omkr. år 300 e.kr.
"Lussedagen" har dock även en mer jordnära, nordisk, koppling. Sedan gammalt firades nämligen denna dag tidigt på morgonen med ätande och drickande och Lussenatten kallades för den "Längsta natten". Det finns även många äldre seder som erinrar om att man betraktade denna dag som den sista på året och att man från luciadagen började invänta "Solens återkomst" eller att dagarna skulle bli längre.

21. Thomas/Aposteln Thomas dag: 1) ett horn, 2) en bägare (julfröjdens början) 3) en hand med två utsträckta fingrar (syftar på "Thomas tvivlaren", 4) ett spjut (Aposteln Thomas blev ihjälstucken med ett spjut), 5) två gran- eller furuträd i kors (sed att på denna dag uppresa två furu- eller granträd vid ingången till boningshuset)
Denna dag firades med gudstjänst fram till 1772 till åminnelse av aposteln Thomas, som enligt sägen har varit mycket aktiv för kristendomens spridande i bland annat Indien, där han slutligen dödades med ett spjut under utövandet av sitt kall.

24 Adam, Eva: 1) en lur (till tecken på att "julfreden" nu utblåstes)
A är hebreiska och betyder "människa", E är hebreiska och betyder "liv, levande" eller "moder för levande". Dagen har sina namn efter alla människors gemensamma föräldrar.

25. Juldag: 1) en krona, 2) ett lindebarn med gloria, 3) horn och 4) kannor och krus (syftande på juldrickesgillena) 5) en sol
Juldagen firas till minne av Kristi födelse. Ur kristlig synvinkel kan man säga att det är märkligt att det dröjde så länge innan man började att fira högtiden. Den 6 januari, trettondagen, firades redan under de första kristna århundradena under namnet Ephiphaniefesten vilket betyder "Uppenbarelsens högtid". Den festen firades av olika anledningar ibland till minnet av Kristi födelse, ibland till minnet av hans dop och ibland av de tre vise männens ankomst till Betlehem. Det var helt enkelt obekant på vilken dag Kristus defacto var född! Många kyrkofäder - de mest ansedda av de första kristna prästerna - påbörjade grundliga undersökningar för att utröna på vilken dag Kristus var född. Somliga ansåg den 25 maj, Andra den 11 eller 15 januari. Först under senare delan av 300 talet verkar man vara överens (åtminstone i
det kristna södra Europa) att Kristus var född den 25 december. Det finns en predikan som var hållen i Antiochia (Syriens dåvarande huvudstad intil floden Tigris) år 386 av kyrkofadern Chrysostomus där denne uttrycker att det inte ännu är mer än tio år sedan denna fest blev känd.Från den tiden blev Jul och Trettondagshögtiden två särskilda fester.

Själva Julhögtiden har dock av äldre datum och ursprungligen en genuint hednisk högtid. De gamla romarna firade under senare delen av december en högtid som kallades Saturnalia, till Saturnus ära. Det var även en "Jämlikhetens fest", och firades på samma sätt även hos Grekerna. Ursprungligen firades festen endast en dag, nämligen den 17 december. Sedan förökades den med flera dagar och under etthundra talet efter Kristi födelse hade den svält ut till 7 dagar. Dvs mellan den 17 -24 december. Detta kom att bli den förnämsta romerska festen under året. Tidigt på morgonen av den första högtidsdagen upptändes en stor mängd ljus i Saturni tempel. Alla vardagliga sysselsättningar upphörde. Inga härtåg planerades och ej heller andra stas angelägenheter. Ej heller straffades missgärningsmän. Alla folkklasser överlämnade sig åt nöjen_; vänner skickade varandra gåvor; de som möttes lyckönskade varandra; Slaven upphörde att vara slav och husbonden att vara herre... När romarna i början av 300-talet mer allmänt antagit kristendomen ville man inte gärna försaka en sådan glad högtid. Den romerska biskopen Julius I som dog 352 insåg att man inte borde ta bort en såpass uppskattad högtid men att man lika gärna kunde fira den till åminnelse av Kristi födelse som till Saturni ära. Som man märker finns många av de seder och bruk som var förknippade med denna gamla hedna fest kvar i den Kristna högtiden Julen.

Även i norden har julhögtiden sin upprinnelse i hednatid. Det blev även hos oss den förnämsta festen och man firade den som en tacksägelse över årets gröda och till glädje över att solen nu åter började stiga högre på himmelen. Festen kom att kallas "Jul" även hos oss i norden, men varför är dock svårare att avgöra. En äldre dansk fornforskare har angett tre förklaringar:
1) Ordet Jul (Jöl) skulle kunna vara detsamma som ordet Hjul (Hjöl) och således anspela på det kretslopp som solen vid årets slut och julfirandet fulländat.
2) Ordet Jul skulle kunna härledas från det gamla ordet "njöl" vilket hade betydelsen "natt, mörker" eller egentligen "solbrist".
3) Jul skulle kunna översättas med det nordiska ordet "Öl", som står för "Fest" eller "Gille", jfr. med grav-öl, barns-öl, slåtter-öl... Möjligen skulle den tredje förklaringen ligga närmast sanningen och då skulle Jul således betyda "Fest" eller "Högtid".
Vid julhögtiden offrade nordborna till alla sina gudar, men Frej som var årsväxtens gud var den som fick den största äran. Bland annat offrades en helstekt galt, kallad "Jolagalten" eller "Frejs galt". Den inbars till det första gästabudet, då var och en av de närvarande männen brukade vidröra dess panna och avlägga ett löfte om något storverk. Ett storverk som det sedan ansågs vanhederligt att inte uppfylla. Anledningen till att just svinet valdes till offergåva tros vara den att våra förfäder ansåg fläsk vara det förnämsta köttet - till Walhallaglädjen skulle ju höra att få äta stekt fläsk var dag. Vid den andra av våra förfäders stora fester, "Midvinterfesten", som inträffade i början på februari, för att utverka god årsväxt av gudarna, offrades även en galt åt Frej. Denna galt kallades "Solgalten".
Kanske var det samma galt som burits in på julbordet som skulle ligga framme till dess midvinterfesten inträffade. Det fanns i Sverige en tradition att det uppdukade julbordet med all dess härlighet skulle få stå kvar orubbat ända till den s.k. "lilla Julaftonen" som inföll vid Kyndelsmässohögtiden, eller ungefär vid samma tid som den hedniska midvinterfesten, då julhögarna fick utdelas och julbordet fick avdukas. Därmed kan man anta att Julhelgen sammanflöt med midvinterfesten och att den senare utgjorde slutet på den förra. Bägge festerna uttryckte ju glädjen över vinterns slut och solens återkomst.

26. Annandag Jul/Stefani dag: 1) några stenar (syftande på Stefani som stenades till döds), 2) ett horn, 3) en häst (emedan nordens Stefanus, den helige Staffan, war hästarnas skyddshelgon)
Firades med gudstjänst till åminnelse av Stefanus som var den förste martyren. D.v.s. han var den förste som led döden, därför att han bekände sig till Kristi lära. Kyrkan firar alltså martyrens död enär man ansåg att det var först då som deras himmelska liv började. I Sverige har annandag Jul dessutom fått en annan betydelse eftersom man då firar "Staffan", som blev ansedd som "hästarnas skydspatron" eller "skyddshelgon". Eftersom Staffan räknas som hästarnas patron brukar man på denna dag vattna sina hästar i främmande socknar eller åtminstone i främmande brunnar efter vederbörlig kappridning. Ofta gav man sina hästar att dricka av det öl som blivit kvar sedan Julaftonen med tro att det skulle göra dem väl.

27. Tredjedag Jul/Johannes evangelistens dag: 1) ett horn (för julhelgen), 2) en örn (Johannes sinnebild)
Som namnet ger tillkänna firades denna dag till minne av Jesu mest älskade lärjunge, Johannes. Det är bekant hur denne var den enda av lärljungarna som följde Jesus till korset och såg honom dö. Jesus anförtrodde där sin moder åt hans vård. Johannes var därefter mycket verksam för kristendomens spridning i främst Mindre Asien. Ett år blev han landsförvisad till ön Pathmos där han skrev "Uppenbarelseboken". Förutom denna har han även skrivit ett evangelium och tre epistlar. Johannes överlevde alla apostlarna och dog i en hög ålder som biskop i Efesus.

28. Fjärdedag Jul/Menlösa barns dag: 1) ett svärd (betecknande de menlösa barnens mord)
Som dagens namn antyder firades den till åminnelse av det blodbad som konung Herodes lät anställa bland alla de de små barn som fanns i Betlehem och dess närhet, eftersom han trodde att Jesus, den nyfödda judakonungen fanns däribland.
Firandet av tredjedag och fjärdedag Jul avskaffades i Sverige genom en förordning 1772.

källor:

Bilder ur Sveriges Folklif, Flodins förlag, Stockholm 1860.
Läsning för Sveriges allmoge, Härnösand 1866

nästa