Runstaven

Runstaven - Evighetskalendern...

Här kan ni läsa mer om runstavar. Längre ned på sidan finns även en länk till de olika månadssymboler och beteckningar som ristades in på runstavarna för att hjälpa till att hålla ordning på helg- och bemärkelsedagar. Kanske var just detta ett av de tidigaste redskapen i norden för att utöva kontroll och få allmogen att foga sig till kyrkans och herrarnas vilja..?
Man kan med visst fog anta, att med runstaven hade de kristna missionärerna funnit det redskap som förmådde jämka samman de hedna traditionerna med den katolska läran. Runstaven blev därmed ett verktyg som hjälpte människorna att rätta tillvaron efter dels religösa högtider och dels lantmannagöromål som var av nöden för en dräglig tillvaro.

Hos våra förfäder gjorde runstaven samma tjänst som den nu årligen tryckta almanackan. Vid början af det sjätte århundradet infördes en kalender efter vilken var och en, under förutsättning att man kände reglerna för dess uppställning, kunde finna årets såväl fasta som rörliga helgdagar utan att behöva någon ny kalender. Denna kalender kunde åskådliggöras med hjälp av runstaven och därför blev denna en ständig kalender för folket, som i mångt och mycket styrde eller åtminstone indikerade, hur tillvaron skulle gestalta sig under året.

Runstaven var alltså en evighetskalender och hade oftast tre rader tecken. Varav två rader var baserade på runor.

De sexton vikingatida runorna med tre extra bindrunor för att beteckna gyllentalet, som behövs för att veta när nytändning, det vill säga den första månskäran vid nymåne, infaller.

De sju första runorna i den yngre futharken, upprepade 52 gånger (=364) för att visa på veckornas följd på varandra. Dessa kallas söndagsbokstäver eller soltal.

Ett antal symboler, som betecknar olika viktiga helgdagar.

För att kunna använda en runstav krävs det att man vet det aktuella årets gyllental, samt årets söndagsbokstav, det vill säga den runa som betecknar söndag det aktuella året.
Runstavar är belagda med säkerhet först på 1200-talet, men kan ha använts tidigare. Den äldsta bevarade runstaven är den så kallade Nyköpingsstaven, som hittades 1964 vid en utgrävning i Nyköping. Denna åttakantiga stav är tillverkad i idegran vid 1200-talets mitt eller något senare. Gyllentalsrunorna på staven har former lika runor från slutet av 1000-talet. Tyvärr är inte hela Nyköpingsstaven bevarad då den senare gjorts om till "besman" (en våg). Runstavar tillverkade 1437 och 1457 finns på Nationalmuseet i Köpenhamn.

Första gången runstavar omtalas i litteraturen är 1555 i Olaus Magnus verk Historia om de nordiska folken. Flest runstavar finns bevarade från 1500-talet och 1600-talet. Detta kan, enligt forskaren Sven-Göran Hallonquist, bero på att undervisning om gyllental och söndagsbokstäver fanns i de svenska psalmböckerna från 1545 och 1567.
Den gregorianska kalenderreformen 1753 gjorde dock de gamla runstavarna oanvändbara och bruket upphörde så småningom.

Runstavarna var skurna i trä. Alla fester och bemärkelsedagar var utmärkta med vissa figurer, eller symboler. Dessa var hämtade dels utifrån årstidernas förrättningar, dels beroende av olika helgons ämbeten eller verktyg för deras martyrskap. Våra äldre runstavar var fyrkantiga eller åttkantiga. Det rörde sig oftast om längre eller kortare stavar eller smärre mer eller mindre breda tavlor eller trästycken. På stavarna eller tavlorna var figurer, inte sällan enkelt utskurna, även om det fanns mer gedigna stavar som var konstnärligt utformade. Efter lång och varaktig tjänst blev dock de flesta runstavar nednötta och behövde därför ses över och i samband med detta slets de säkert ned ytterligare och blev än otydligare. Generllt kan man säga att de yngre runstavarna som regel var mer omsorgsfullt utsmyckade än de äldre vilket sannolikt berodde på att teknik och verktyg förfinades.

Runstavens tecken och symboler...

Runstaven består av två rader runor. Den ena raden utmärker årets längd, på så sätt, att de 7 främsta runorna i runalfabetet upprepas 52 gånger, efter veckorna i året, och utgör ett antal af 364, vartill lägges en, emedan året har 365 dagar, varigenom runan F upprepas 53 gånger och börjar och slutar staven. Denna rad kallas veckostav.

(dessa sju runor upprepas alltså 52 gånger)

Den andra radens runor utmärker gyllentalets 19 bokstäver, så ofta
upprepade som behövs för att visa månens skiften, så att dessa 19 runor
förekommer 12 gånger och sist 7 runor till, som då komma att stå 13
gånger. Gyllentalets bokstäver äro de 16 runorna med tillägg af tre
sammansatta (bind)runor. För att få 19 runor lade man till tre stycken bindrunor (två runor som delar samma huvudstav) arlaug som betsår av a- och l-runan, tvimadr som är en dubblerad m-runa och belgthurs som är en dubblerad þ-runa.

Denna rad kallas Tungelrim- eller Prim-stav. Dess bokstäver står inte i
alfabetisk utan i följande ordning:

Tungeltalets runor står heller inte lika tätt tillsammans utan är fördelade
vid de bokstäver i veckostaven på hvilka nytändning inträffar.

Dessutom börjas varje månad vanligtvis med en dubbel cirkel, inuti
vilken man ser solen och månen. Mellan bägge cirkelpereferierna är
små linjer för dygnets timmar, som utmärker, de vid solens bild, dagens
längd, de vid månens bild, nattens längd.
Över cirkeln är ristad en runa som hänvisar till den dag i månaden då solen ingår i ny konstellation. Denna runa var dock felaktigt vald på många runstavar.
Vid den runan visade sig till vänster en siffra som utmärkte timmen vid solens uppgång och till höger en dylik som visar nedgångstimmen. Runstavens siffror var förövrigt:

Ovan detta såg man även det vanliga tecknet, sådant som det finnes i våra kalendrar, för den konstellation, i vilken solen under samma månad ingick.

Över de två runraderna (veckostaven och gyllentalet) stod allehanda figurer och märken, vilka dels utmärkte årstider och marknader, dels årstidernas göromål, dels var insatta efter kristendomens införande till vissa helgons och martyrers åminnelse.

Mot ändan av runstaven brukar solcirkeln stå utsatt med dess 28 år. Vart fjärde år som är skottår står tecknat med två runor på nedanstående sätt:

med hjälp av solcirkeln kunde man räkna ut den s.k. söndagsbokstaven, eller den runa som betecknade söndagarna under det aktuella året. När man kände till söndagsbokstaven kunde man sedan pricka in de helger som man visste följde i de olika månaderna.

Som bekant ändrades tideräkningen i Sverige år 1753 från den Julianska- till den Gregorianska kalendern. Eller som det står i många almanackor, "från den gamla till den nya stilen". Om man vill söka söndagsbokstaven för t.ex. 1740, som var ett skottår, ska man utgå från fjärde runan i solcirkelns övre rad, därefter lägga på 200 år till varje runa i övre raden till dess antalet år börjar överstiga 1740, eller det år jag söker. När 200 är för mycket skall man istället räkna 32 och när detta blir för mycket skall man räkna 4 och till sist 1på varje runa men då på den nedre raden runor på solcirkeln. Ett exempel på hur vi räknar ses nedan:

Skottåren har två söndagsbokstäver. Den övre i solcirkeln används för tiden före skottdagen och den undre för tiden därefter och till årets slut. Eftersom 1740 års söndagsbokstav motsvarades av den sjätte runan (K-runan) blir alltså den första söndagen det året den 6 januari. Söndagen efter skottdagen kommer 5 dagar senare eftersom R-runan motsvaras av den femte runan.

Beroende på i vilken landsände som staven var skuren stod somliga märken tidigare på året eller senare, emedan åkerbruk och lantmannagöromål skyndade eller dröjde allt eftersom vintern var längre eller kortare. De vanligaste kommer att presenteras på följande sidor...

källor:
Rune resources (facebook), Wikipedia,
Lars Våge Rickard Bindberg@http://runsten.onomatopoetry.com,
Runstenar i Södermanland, Vägvisare till runristningar i Södermanlands län,
Bilder ur Sveriges Folklif, Flodins förlag, Stockholm 1860.

nästa