|
Runorna - Nordens urgamla skriftspråk...
Från början var dessa runor omhöljda med hemlighetsfull vetenskap, vilket även bestyrkes av att ordet runa, inte bara i de fornskandinaviska språken utan även i närbesläktade språk, har betydelse av hemlighet. Man ledde runornas upphov till gudarna, eller nornorna, de som stiftade lagar, korade liv och kontrollerade ödet och den mystiska slöja varmed runornas upphov, användning och bruk, i alla urgamla kväden finns omhöljd, tyder på att runors ristande och tydande i urminnes tid övats som en gudagåva och lärdes av gudarnas präster och ättlingar till de kunnigaste bland folket. Med runorna tog mänskligheten de första staplande stegen in i IT-åldern. Snart insåg man att den vetskap som avsåg att varaktigt bevaras och inte muntligen kunde överföras, måste kommuniceras med hjälp av skrift. Med runor.
Runornas kännetecken ristades eller skars på staven som utgör runans huvudbeståndsdel. Härifrån härledes förövrigt ordet stava som innebär att man sammanställer flera stavar till ett ord. Fornskandinaviska (den yngre futharken eller den vikingatida runraden) runalfabetet har följande bokstäver, ordning och benämningar med tankespråk: 
F: Frej eller Fä: Fä eller egendom är fränders träta (rikedom).
U: Úrr: Urväder är värsta väder (yrväder).
Th: Thor eller thuss: Thusserna bo i bergen (jättarna/trollen).
O: Óss eller Odin: Källan leker i havet (åmynning)
R: Reið eller Ræið: Ridt spränger hästen.
K: Kyn: Kölden är värst i köttet.
H: Hagel: Hagel äro kalla korn.
N: Naud: Nöd är tung last (nödtvång).
I: Is: Is är bredaste bro.
A: Ar: Årets växt är bondens fröjd (årets äring).
S: Sol: Solen är skyarnas sköld.
T: Tyr: Tyr är enhänd gud.
B: Birk: Björken är lundars fägring.
M: Madur: Människan är mullens förökelse.
L: Laugur: Havet är landets bälte.
öR: Aur, -R: Den rika har alltid göra på tinget (att spänna bågen, makt). Sedan kunskapen om runorna började bli allmännare uppfann man konstfullare arter, ja, även till hemligt bruk, eller till övning för skarpsinnighete och eftertanke. Runornas enkla beståndsdelar, gjorde dem lätt användbara till olika teckningssätt och i konstfull ornamentik. Beroende på hur runorna löpte och från vilket håll de skulle läsas uppkom olika varianter. Ett exempel är vändrunorna som kom med omvänd ornamentik.  En annan art var stuprunorna som var upp och nedvända runor.  Än konstfullare var kanske de bundna eller samstavade runorna, som innebar att en enda stav fick bära flera olika runors kännetecken.      Bilderna på ovanstående runstenar har hämtats från "Runstenar i Södermanland", Södermanlands museum, 1984, Sörmländska handlingar 40. De har följande lokalisering och lydelse: 1) Tumbo kyrka:
Östen reste stenen efter Torsten, sin fader. Gud hjälpe Torstens ande 2) Tumbo kyrka
Kolben och Jule reste stenen efter Ingvar, sin broder 3) Stora Sundby
Sten, Fastulv, Härjulv reste denna sten efter Gälv, sin fader, och efter Ulfvid, Gälvs broder. Kumlet gjorde kloka söner av Holmlög. 4) Julita
Ormar reste denna sten efter Torkel, sin fader. "Ristat i sten, bevares - Allt annat förfares"
undertecknad
 Under medeltiden utvecklades en modifierad runrad. Syftet med den nya runraden var att man skulle kunna återge alla relevanta fonetiska ljud som fanns i språket vid denna tid och att kunna återge de icke-fonetiska latinska tecknen c, q och z. Runorna hade vid denna tid börjat ställas i alfabetisk ordning och kallas därför runalfabet, och inte futhark. Som synes kan man med denna runrad även hantera de mer vanliga moderna svenska uttrycken. 
källor:
Rune resources (facebook), Wikipedia,
Lars Våge Rickard Bindberg@http://runsten.onomatopoetry.com,
Runstenar i Södermanland, Vägvisare till runristningar i Södermanlands län,
Bilder ur Sveriges Folklif, Flodins förlag, Stockholm 1860. nästa
|
