Den gamla hamnen Derböhl i södra Hjälmaren…

Det var vid middagstid den 22 maj, år 1823. I den vårvarma hjälmarviken var aktiviteten i full gång.

Luften surrade av idoga bin, flyktande från blomma till blomma. Solen värmde över vattenvidderna och från jaktens nötta däck steg doften av uppvärmd tjära ur tågvirke och nåtar. En nässelfjäril spände vingarna i den lätta brisen innan den fladdrade vidare för att slå sig ned ovanpå en tunna med linfrö som väntade på att lastas ombord på jakten som låg i hamnen klar för avgång. 
Därmed skulle lasten vara komplett. Tidigare hade bruksdrängarna från Breven, efter vägning i hamnmagasinet lastat ombord stångjärn och buntar med knippjärn från den fora som ankommit på morgonen. Nu låg den lasten välsurrad midskepps i jaktens lastrum. Matrosen spände de sista remmarna om buntarna för att fixera dem ordentligt.
 Jaktens skeppare, Lännström, gick igenom det konossement som upprättats av skrivaren på brukskontoret. Det upptog 312 skeppspund stångjärn och 5 skeppspund knippjärn. Dessutom hade han tagit ombord last från några av traktens landtmän. Nämligen 3/4 tunna Linfrö, Tjära, 1 tunna mjöl och en täckt vagn. Lossningen av hela partiet skulle ske i Stockholm några dagar senare. Järnet skulle lossas vid Stockholms Järnvåg. 

Nåväl - allt verkade vara i sin ordning. Han beordrade de bägge matroserna att förbereda segelsättningen på jakten. Några minuter senare kastade man loss från bryggan i Derböhl. Västanfläkten var dock ännu allt för svag för att orka driva jakten ut på sjön varför matroserna fick manna varsin åra för att ro henne ut mot bättre vindskiften på södra Hjälmaren. Till kvällningen skulle man förhoppningsvis ankra vid Notholmen för att påföljande morgon börja slussningen nordvart genom Hjälmarekanal.
 

Ovanstående skulle kunna ha utspelat sig i den gamla hjälmarhamnen Derböhl som ligger strax öster om Vinöfärjans angöringsplats vid Hampetorp. Nu ligger för all del inte Derböhl i Södermanland utan i Lännäs socken i östra Närke. Men det är ju en av våra grannsocknar och jag tycker liksom att det känns nästan som hemma… Jag har själv varit där några gånger och inför mitt besök i hamnen en höstdag 2005 hade jag pratat med en gammal Vinöbo, Bertil Persson , som då var runt de 80. Han drog sig till minnes att de hade lastat ut massaved från Derböhl under hans barndom. Nuförtiden var det ingen aktivitet att räkna med. Dock användes det gamla hamnområdet som småbåtshamn och badplats för de boende i närområdet.

När man nu, januari 2009, besöker Derböhl i Hampetorp finner man en gammal väg som leder ned mot hamnplatsen och man kan lätt föreställa sig att detta en gång var den naturliga tillfarten till hamnen. Vid närmare kontroll visar sig att det kan vara rimligt för gatstumpen heter nämligen "Derbohlsvägen".

Stiftelsen Hjälmarbåten har satt upp en skylt vid den gamla hamnplanen. Som synes berättar den lite om den varvsverksamhet som fanns här under de första åren av 1830-talet, och att en hjulångare, Engelbrecht, byggdes här på denna plats.

Jag lät kontrollera detta lite närmare och fann efter granskning av diverse källor att C.H. Anckarsvärd, som förövrigt var en av huvudintressenterna i det första ångfartyget på Hjälmaren, "Sjöhästen", mycket riktigt lät bygga en ny hjulångare som fick namnet ”Engelbrechten” (enl. Sv. Skeppslista). Fredell skriver att ångfartyget byggdes 1833 av C. H. Anckarsvärds tillsammans med broder August, som var förvaltare på Brevens Bruk. Ångmaskinen på 20 hästars kraft, kom från Bergsunds Mekaniska Verkstäder som på den tiden ägdes av den i industrihistoriska sammanhang välkände Samuel Owen. Till en början användes Engelbrecht med sina pråmar för kalktransporter i Hjälmaren, men år 1837, när efterfrågan på passagerartransporter ökade, sattes båten in på traden Örebro - Stockholm. 
En kapten Mobeck var hennes skeppare ända in till de första åren på 1840-talet. Under april månad 1844 fördes dock fartyget av kapten E Lindgren.
Detta år säljer Anckarsvärd fartyget och sina anläggningar i Schebäck - som på den tiden var Örebros hamn i Hjälmaren - till Örebro Rederiaktiebolag för 16 000 rdr rgs. Redan i juni år 1843 hade ångfartyget Sjöhästen sålts till andra intressenter och dess gamle skeppare ”Briescorn” erbjöds så småningom befälet på Engelbrecht. 
1847 var emellertid epoken ”Engelbrecht” slut. Då höggs hon upp vid Schebäck av ägaren som hade låtit beställa ett nytt ångfartyg.  

Detta om Engelbrecht. Det enda ångfartyg som löpt av stapelbädden vid varvet i Derböhl.

Mig veterligt finns inga skisser eller ritningar bevarade av hjulångaren Engelbrecht.
Den lilla, mer sentida,  ångslupen ovan hette Nora och användes i Norasjön för att dra pråmar lastade med järn från Öskevikshyttan till Nora. Foto Paul Pettersson, ur häftet Siggebohyttan

Det är inte lätt att veta om skeppsbyggnadskonsten i Derböhl hade anor som sträckte sig längre bak i tiden än så. Det får framtida forskning utvisa. Dock kan det vara intressant att meddela några uppbördsuppgifter från kanalkontoret i Wallby (Hjälmaredocka) för år 1823.

Den 24 maj passerade alltså skeppare Lännström med sin jakt från Derböhl. Lasten bestod av Stångjärn, Knippjärn, Linfrö och tjära. Ombord fanns även en tunna mjöl och några vagnar. Destinationen var Stockholm.

Samma år, den 20/6, passerar skeppare Segerström. Han har avseglat från Derböhl och skall vidare till Stockholm med stångjärn, bandjärn och spik. Dessutom två vagnar och två kärror som någon hantverkare på orten tydligen tillverkat. 

Den 7/7 dyker Lännström upp på sin andra resa från Derböhl. Destinationen är densamma och denna gång är lasten stångjärn, knippjärn, 1 005 kannor brännvin, en kärra och några säckar mjöl.

Även skeppare Segerström dyker upp en gång till den sommaren, nämligen den 15 augusti då han har med sig stångjärn, spik, järnvaror, ved och smör samt kycklingar och ett tjog ägg.

Turerna fortsätter till långt in på hösten… Den 13 november passerar Segerström för sista gången det året. Det är bråttom och han har båten full med stång- och bandjärn. Han hinner ut i Mälaren och upptill vågen men på hemvägen fryser båten in i isen och blir liggande i ”Qvicksund” över vintern.

Så här håller det på… År efter år. Men i slutet på 1850-talet förekommer Derböhl allt mer sällan i statistiken från kanalkontoret. Då har de flesta frakter tagits över av ångfartygen som kan erbjuda en helt annan komfort och transporttid än segelskutorna. Men fortfarande dyker det upp en och annan skeppare från Derböhl. Efter sjösänkningen blir emellertid hamnen för grund och man hittar andra lösningar till transporterna över Hjälmaren .

Om man står ute på isen och tittar upp emot den gamla hamnplatsen kan man lätt föreställa sig var hamnen en gång legat. Observera att den landtunga där jag stod och fotograferade, byggts upp senare eller  låg under vatten under hamnens storhetstid. 
Strandlinjen där kajen eller bryggan kan ha funnits motsvaras idag av trädens placering.

Läs mer om Derböhl och andra Hjälmarhamnar i kommande publikationer från förlaget…

Källa: Svensk Skeppslista 1837 – 1939, Hans Fredell, Hjulångare och andra fartyg på Hjälmaren, artikel i ”Från Bergslag och Bondebygd 1978” , Hjälmare Kanalverks kanalumgälder, år 1823

Copyright © Hernbloms Bokförlag 2009

Senast ändrad: 21 april 2014