Giftermålsbalkens 1:a kapitels 2:a
paragraf säger sålunda:
Fader är sin dotters giftoman, och moder må ther till råd
gifwa. är fader död; tå är moder med skyldasta (relaterade)
fränders råd. Lever ej fader eller moder; ware tå then, som som
fader munteliga, eller skrifteliga, eller moder med nästa fränders
råd, till giftoman nämndt hafver. (notera att modern (kvinnan) ej
ensam får fatta beslut om att gifta bort sin dotter).
Vidare stadgar den tredje paragrafen:
Äro the ej till (döda); tå är sambroder; thernäst halfbroder af
fäderne; sedan halfbroder af möderne; och tagen the faderfaders,
eller moderfaders råd ther til. Lefwer ej sambroder eller halfbroder
; thå är fadefader giftoman och näst honom moderfader; thernäst
faderbroder, sedan moderbroder. Är ej han till; tå är then, som
henne skyldast är å fäderne, eller möderne. Äro the både jämnskylde;
ware tå then närmast, som å fäderne är, man och ej qwinna,
och tage han nästa skyldemans (anförvant) af mödernet och
laga förmyndares råd. Lefwa ej skyldemän, utan förmyndare allena; tå
skal han hennes giftoman wara. (I den tredje paragrafen har vi
fler bevis på kvinnans svaga rättsliga ställning. I dylika mål är en
kvinnlig släkting ej duglig till beslut utan detta överlåts på
avlägsna manliga anförvanter).
Om man kommit överens om giftermål var giftomannen skyldig att
närvara vid fästningen tillsammans med fyra vittnen; två från
kvinnans sida och två från mannens. Därefter förband man sig
skriftligen till äktenskap och giftomannen lämnade ett så kallat
giftomansintyg. I början av 1900-talet krävdes fortfarande
giftomannens godkännande för omyndig kvinna (under 21 år) och efter
1916 även för omyndig man. I dagens äktenskapsbalk finns ingen
giftoman. (se vidare nedan)
3 cap 1§ GB:
Tå fästning ske skal, bör giftoman med fyra witnen närwara. Tvänne å
mannens wägnar och tvänne å hennes. Sker thet annorledes, ware then
fästning ogild, om giftoman ther å kärer, och böte hwartdera som sig
olagliga fäst, tijo daler till the fattiga. Gillas then fästning af
giftoman, waren tå både saklöse. (Alltså skulle fem personer
närvara för att fästningen, eller äktenskapslöftet, skulle vara
giltigt. I annat fall kunde endast giftomannen häva eller godkänna
det tilltänkta giftermålet.)
