Uppåt
Januari 1809
Februari 1809
Julita socken 1809

År 1809 – Julita socken i västra Sörmland blöder

 - "Di usle Juleta-räva har haft ett helvite dätte år..." 
1809 blev ett av de värre åren  i Julitas historia. 1808 års skörd hade gett dåligt och den stränga vintern som följde tärde hårt på förråden i visthus och sädesmagasin. Snart nog, fram på vårkanten, började tiggarskarorna dra mellan gårdar och torp i socknen. Som grå dammtussar rörde de sig sakta utefter vägarna. Ett dämpat klagomummel hördes först, sen stod de snart där med sina näverkontar och tomkärl. Mödrar och barn, fäder och gamle... Snoriga och hålögda telingar insvepta i gammal stel vadmal och slitna hästtäcken. 
Godsherrarna försökte att styra bort granngårdarnas tiggarskaror från sina egna domäner, men de fick snart ge upp.

Vårbruket stod för dörren - Å inge manfolk fanns hemma...
Nöden blev allmän när vårvintern släppte sitt grepp om myllan och det började lena upp i åkrarna. Stora delar av höstsådden hade tagit stryk under vintern och till råga på allt var det ont om utsäde på frälsegårdarna. Men det var inte bara ont om utsäde. Det var ont om manfolk också. Kriget med ryssen och hans ruskiga kosacker rasade borta i Finland och dansken och norrmannen stod vid gränsen i väster och söder och hotade. Både de indelta manskapet och vargeringen hade skrivits ut. Men det räckte inte med det. Genom den lantvärnsförordning som kungjorts i mars i fjol hade ytterliggare drängar skrivits ut. De krakarna fick bara marschera iväg en vacker dag. Uniformer och bössor saknades. Det var för eländigt. Baron Palbitzki Julita hade skänkt blågarnsväv till kläder, men då hade de redan lämnat socknen. Ingen visste vart dom hade tagit vägen... Det var drängar och söner från Skomakartorp, Gimgöle, Fäboda, Hedäng, Bäck, Skarpåsen, Moqwarn, Gryt å andra ställen.  Inte ville husbönderna släppa iväg drängarna men det hade lottats om vilka som skulle fara och somliga hade lyckats leja bort sina platser till andra. Per Erson i Råd hade tillexempel tagit lejning istället för Per Person. Det pratades om att de farit till Åland, jo det hade allt pratats en del om det... 
- "Men hur vårbruket skulle avlöpa med så mycket karlar borta -  ja det var just frågan..."

Återvände med pesten i hälarna...
Snart nog fick man visshet om deras öde och då blev nöden och eländet om möjligt än större ute i kojor, torp och gårdar, ty sjuka och illa medfarna soldater och landtvärnspojkar började återvända till trakterna efter de ödesdigra bataljerna i den Åländska skärgården. Dessa krakar var i uselt skick och förde med sig svåra sjukdomar som febrar och epidemier vilka orsakat död och lidande bland trupperna under hösten och vintern. Många av lantvärnsungdomarna var borta för alltid och en del av dem som blev hemförlovade var i så dåligt tillstånd att de dog strax efter hemkomsten.
Svälten och näringsbristen hos julitaborna hade gradvis brutit ned deras immunförsvar och när de konfronterades med de sjuka soldaterna bröt febrarna ut även i hemsocknen.

Memento moris
Döden var julitabornas ständige följeslagare detta år. 19 späda söner och döttrar drabbades av hjärtsprång och febrar och uppnådde ej ens det första levnadsåret. 4 stackars utmattade mödrar dog i sviter av förlossningen. Drängen på hemmanet Höglund avled av venerisk sjukdom och sex kvinnor i åldern 17 - 60 år likaså. Kopporna, Mässlingen och Lungsoten skördade sina offer. Till råga på allt elände gick tre män genom Öljarisen den 12 april när de frestade fiskelyckan . Det var torparna Nilsson på Brynstorp och Larsson på Holmen och dessutom ynglingen Kast i Pepparkälla, blott 22 år gammal. Ja det var ett år av uselhet och armod. Vårbruket blev försenat som väntat och fick genomföras med stora umbäranden. Men på de stora gårdarna hade man sått rejält och avkastningen blev tämligen normal. Fast vid slåtter och skördetid var manfallet ack så kännbart. Med sommaren kom en rötfeber som mejade ytterligare bland det stackars folket och ryckte bort  30-talet män och kvinnor.

När prästen i församlingen avslutade 1809-års böcker och husförhörslängder hade inte mindre än 123 personer avlidit. Trettiosex av dem var barn under 10 år. Många var i sitt livs blomning.  

Julitafolket var illa medfaret under de första åren av 1800-talet. Inte nog med att man uppvisade den högsta andelen utfattiga hushåll i häradet. Det var dessutom få som hade orken att flytta därifrån för att etablera sig någon annanstans.

Källor: 1809 års mortalitetstabeller för åtta socknar - Tabellverket (på nätet), 
Julita socknens dödsbok 1809 -  släktforskararkivet i Katrineholm, 
Mönsterrulla för Oppunda Lantvärns Compagnie - Uppsala Landsarkiv.

nästa

 

Hernbloms Bokförlag, Kyrkvägen 3, S-643 60  Julita, tel: +46 150 913 77, mobile +46 708 213 777